Keep going
Fortsätt, fortsätt. Throw out your hate, love, happiness, sadness, recipes. Whatever you wan't.
Det känns bättre när man har lättat sitt hjärta. För mig, och för er.
lindsay är grymt snygg
fars dag idag .. jag dör, han tar all min energi .. fastän jag inte träffar honom ofta .. bara 4-6 ggr per år kanske .. han sa en gång "det räcker med att se dig 2 ggr per år" .. det gjorde ont, det sved .. en gång när jag hade släppt hår kallade han mig för hora .. hela åhlens hörde .. ingen sa något, de bara gick iväg ... i fyran fick jag eller utvecklades min äs .. nu är jag fjorton .. fortf inte gått bort .. jag undrar .. varje dag; ska jag dö imorrn ... vet du vad som är det värsta .. mina föräldrar och min syster vet inget om vad jag gör mot mig själv .. de tror att jag har det bra .. kanske jag är en bra skådespelerska trots allt. finns så mycket mer jag vill skriva .. jag orkar bara inte ..
Tack för att jag får skriva av mig. Jag är så rädd för att gå upp i vikt. Det oroar mig hela tiden. Nu har jag en normal vikt. Och ena sekunden tycker jag: Jo, men det är väl okej. Andra sekunden vill jag bli ett skelett igen. alla blickar. jag saknar dem. och benen och allt! ändå... Inom mig vill jag verkligen kunna ha ett liv. Vi ska åka till Thailand i Januari och jag oroar mig bara för maten och hur jag kommer se ut. Spegeln är mitt liv nu känns det som och jag kan inte ens plugga när jag tycker jag är ful. Vilket är jobbigt, för jag går i gymnasiet och har missat ganska mycket pågrund av min behandling. Så jag måste ta igen myyyyycket! Känner mig oduglig när jag inte får in nått i skallen. Men är det så konstigt?
Puhh. det där behövdes :)
Fortsätt kämpa!
Jag tänker på dig. Du är för mig en helt okänd människa; en främling, men jag tänker på dig. Och jag önskar att du blir frisk, så in i helvete.
Jag har läst nästan alla månader ur ditt arkiv nu. Jag skulle gärna ha läst mer, men jag borde sova. Jag ska läsa imorgon, det lovar jag.
Jag blir ledsen när jag ser att du har ångest, men jag kan se en människa bakom din ångest. Jag är helt säker på att du är någon utan den jävla anorexian (som vi alla hatar).
Jag tänker på dig. Otroligt mycket. Och som sagt, jag önskar av hela mitt hjärta att du blir frisk.
Jag sänder några kramar till dig.
<3
Jag är så ensam... har inte en enda vän. Tänkte att det nog skulle bli bra nu när jag började gymnasiet, men är precis lika utfryst som innan. Jag är så jävla ful och tråkig och har inget självförtroende. Hatar allt med mig själv. Hur jag ser ut, hur jag pratar, hur jag skrattar, hur jag går, hur jag skäms. Skäms för att vara ensam. I skolan (ok detta låter riiktigt patetiskt, men ja, sån är jag..) gömmer jag mig på toaletten på de längre rasterna och på luncherna. Har alltså slutat äta lunch nu, för liksom, jag tänker inte sitta själv och skämmas ihjäl.
Jag har försökt få kontakt med folk i klassen. Jag har satt mig bredvid dem på lektioner, jag har försökt snacka lite, jag har t.o.m (detta tog sjukt mycket mod) frågat om jag kunnat äta lunch med dem. Då har de ju såklart sagt ja, för de är snälla egentligen. Men när vi ätit går de iväg för sig och snackar inte med mig igen. Därför har jag slutat äta lunch för jag kan ju inte komma fram varje dag ba "ehm, kan vi äta idag? ...och idag? ...och idag?"
Varje kväll sitter jag hemma. Varje helg, varje vardag sitter jag hemma och har ångest, gråter och känner mig allmänt psykiskt störd. Den enda som finns för mig är min katt... fast hon har inte varit här på ett tag nu. Vet inte hur jag ska klara 3 år i denna klassen, vet inte hur jag ska stå ut med alla grupparbeten, då jag alltid blir själv, parövningar, då jag alltid blir över, friluftsdagar, då jag får sitta själv på bussen, raster, då alla kollar på mig för jag står ensam vid mitt skåp och stirrar in i väggen. Luncher, då jag gömmer mig på toaletten och gråter över hur fail jag är. Redovisningarna, då jag darrar så att jag inte kan läsa mina stödord. Proven jag får allt sämre betyg på eftersom jag inte kan koncentrera mig.
Jag är inte mörkrädd mer. Det var jag innan. Nu bryr jag mig inte om jag är förföljd av en galen yxmördare. Gärna för mig. Döda mig bara. Bryr mig inte, skulle bara tycka det var skönt.
Samtidigt som jag känner allt det här, skäms jag över det också. Skäms över mina "problem" som typ inte är några problem. Det känns som att jag överdriver allt och att jag tar fokus från de som har riktiga problem, problem som spelar roll.
Jag skäms över allt ha skrivit allt detta här på din blogg, för de som läser tänker väl "eeh, fan vilken hemsk unge, hon vill bara ha uppmärksamhet. Hon har ju inte ens några riktiga problem". Okej, nu skäms jag ännu mer för det låter som att jag vill att folk ska säga typ "joo, det är visst synd om dig nutte-nutte.." Snälla gör inte det. Inte för jag tror att någon skulle för jag har ju inga problem?! Eh, ska sluta nu.
Förlåt.
man behöver alltid någon som lyssnar, här finns alla där för alla <3