God... kväll?
Jag ligger och jäser i min säng, som en jäkla degklump. Jag vill ha kärlek och min pojkväns varma kropp intill mig.
Jag har funderat lite på det där. Alla mina pojkvänner har sagt att jag är himla svår att älska. Det är nog sant. Jag vill ha kärlek, men bara när jag själv vill ha det. Jag vill ha närhet, sex, kärlek, men bara när jag själv vill. Jag tröttnar fort på killar, och jag hatar att dom ska försöka binda in mig. Jag vill ha min frihet, mitt sex, min kärlek, min närhet, på MINA villkor.
Så ja, jag är nog himla svår att älska. Lägg till en deciliter ångest, en kopp manodepressivitet, en liter anorexi... nej, jag är inte lätt att älska.
Då är det ju svårt för de eller?
Den attityden borde alla ha till förhållanden. Förhållanden ska inte vara någon jäkla uppoffring, det är en störd norm. De ska vara enbart trevliga och fina och en ska vilja ha dem, vad är det annars för mening?
Btw så har du har fått en award av mig: http://ettpsykfallsvardag.blogspot.com/2010/02/awardutmaning.html
I think I get your point!!!
Tycker du att det är okej att bli älskad? Tycker du att inte du förtjänar det?
men för i helvete styr upp dig själv människa. tänk på hur jävla dåligt så många andra har när du lever lyxliv, och du har mage att klaga. fett lågt asså
I ett förhållande är man två. Och det gäller ju att ge och ta. Man kan inte alltid köra saker på ens egna villkor, man e ju två om saken...
Visst behöver vissa ha lite extra frihet men man kan ju inte tro att partners går med på vad som helst.
Jag gråter mina tårar för dig. Och för mig...
Så jävla värdelöst, så jävla meningslöst att vara
i det fängelse som omger oss. Jag har lyckats bryta mig ur till stor del, men inte fan kommer frihet för det...