My Ana Life

Kampen mot anorexin

När jag var liten

När jag var liten brukade jag önska att jag var som min kusin. Hon var perfekt. Perfekt hy, perfekta betyg, älskad av alla. Hon är lika gammal som mig.

Jag brukade önska att jag hade knubbiga fingrar, som hon hade. Jag brukade be mina föräldrar om att gå till McDonalds, för där fanns fettig mat som jag kunde få knubbiga fingrar av.

Idag är hon smalare än mig också. Hon pluggar samma sak till samma yrke som mig. Jag brukade drömma om att döda henne, för alla älskade henne och alla tyckte att jag var "the black sheep". Det drömmer jag inte om längre.

Nu tycker jag synd om henne. För jag ser mig själv i henne.

En perfektionist. Fångad. Instängd. För alltid fångad i att tron att hon är perfekt. Pojkvän, toppbetyg, utseende, pengar.

Det är vad jag är. Fångad.

Du behöver inte vara fångad. Det finns alltid ett annat val. Och om du vill ta steget mot valet eller inte väljer du.



Men det finns alltid ett annat alternativ. Bara du kämpar mot och inte ifrån det.

sv: tack för kommentaren :) Det känns som jättemycket mat. men det kanske är det jag behöver... Det där med att typ gå och lägga sig verkar som en ganska bra idé. Tror jag ska satsa på det på helger och så i alla fall. Kan verkligen inte hantera dem!



Men nej, ingen behandling. Ska få hjälp av BUP (och jag vet att alla säger att de är jättedåliga vilket inte alls känns bra men jag får väl se)



kram på dig, du är ju perfekt precis som du är! och jag tror verkligen inte på att hon är smalare än dig! (och även om hon nu skulle vara det spelar det ju ingen roll för du är ju mycket snyggare;))

Jag tror inte på att hon är smalare än dig, såvida hon har anorexia eller du ser dig själv fel.



Jag har tröttnat på dig, du klagar hela tiden om din ångest och att du är fångad och bla, bla bla...



Gumman, DU måste FÖRSÖKA bli normal igen. Din behandlare kan inte göra dig frisk, Ana kan BARA göra din situation värre. Jag vet att det är förjävligt svårt, men det är bara i början. Lita på mig, jag var djupare ner i sjukdomen än dig. Men jag försökte, försökte HÅRT. Även om jag absolut inte ville alls bli frisk försökte jag ändå. För att jag var stark, och sjukdomen har gjort mig ännu starkare.

Jag kommer ihåg när jag trodde att alla ville bara lura mig, dem ville bara att jag skulle bli lika feta som dem. Jag kunde inte lita på någon av dem, jag skulle ha kontrollen. Jag vet inte hur jag gjorde det, men jag gjorde det. Jag blev frik, jag blev fri. Och jag blev inte fet som jag trodde,LOL! jag är bara smal och jag är bara nöjd. En annan sak jag trodde skulle hända var att jag skulle tappa kontrollen över kalorierna och äta som en val. Men nej, det hände inte heller. Vad jag försöker säga är att du måste försöka urskilja vad DU vill och vad Ana vill. Vill du vara smal, visst va smal. Men just nu vet du inte vad smal betyder. Du har helt och hållet fel uppfattning.

Jag är säker på att du inte litar på din behandlare, men du måste ha någon att prata med, någon som du kan 100% vara ärlig med. Du kan prata med mig när du har ångest. Eftersom jag vet exakt vad du just nu går igenom, jag vet att det känns totalt omöjligt just nu.

Men det blir bra, om du försöker. Bara försök, bryt dina regler du har. Har du gått ett steg framåt, GÅ INTE TILLBAKA!

Håller med Hannah Larsson. Nahar, varför börjar du ens med att skriva att du tröttnat på Paris för att hon klagar om sin ångest och känner sig fångad?



Vad vet du om henne? Har du gått igenom exakt samma saker som henne? Hon har ALL rätt i världen att klaga, och hon ska inte bry sig om folk tröttnar på det. Ljuset och mörkret i livet är lika viktiga, annars hittar man ingen balans. Ingenting är lätt när man är sjuk. Man har verkligen ingen balans.



Till dig Paris: Jag slutar aldrig tro på dig, jag ser för mycket av mitt förflutna i det du skriver. Jag vill förstå sig till hundra procent. Jag vill att du ska ta min hand så jag kan hjälpa dig framåt och lära dig gå utan hjälp.