I'm your favourite drug, and you love your Morphine
Ibland kan jag kolla på "tjockare" stjärnor och tänka: men åh, vad dom ser bra ut. Jag kan äta idag, för jag kommer ändå inte bli lika "tjock" som dom, och dom ser ju bra ut med lite mer kött på benen...
Du måste inte ha anorexi. Det är väl fan inte en sjukdom, inte för mig iaf. Ett tankesätt, något jag vände mig till när allt annat svek, jag tyckte inte att jag förtänade mer, att det inte gjorde mig lyckligare att äta. Jag ville lida, för om ag klarade det var ag stark. Och jag valde själv att vara Anas. Jag såg allt som ursäkter för att ha kvar henne. När de sa att jag hade anorexi tänkte jag bara, bra då kan jag lika gärna agera det och struntade i att dölja den. Man måste bara komma på att man lever för att leva. Varför ska man leva om det inte är ett liv? Man äter för att leva, om du inte är lycklig varför ska du då leva?
Du är vacker, Paris. På insidan och utsidan.
Snyggheten sitter inte i antalet kilon, iaf inte näre handlar om att vara "normal smal" och underviktig. Du är inte vackrare för att du är underviktig... om du förstår vad jag ville få fram. Heheh :)
Spana in min nya hälsoblogg! Vore jättekul om ni kikade in och lämnade en kommentar. <3
LOL, jag var så trött igår när jag läste detta inlägget att jag trodde du menade stjärnor på himlen när du skrev "tjockare" stjärnor. Jag borde straffa mig själv för min dumhet, hahaha!
nossie, det roliga är att jag läste samma sak i morse innan mitt huvud hade kommit igång hahaha :D jag ba: "vad fan tänkte jag här...?"
Jo, jag tänkte också stjärnor, tänka att ja, dom är ju runda... och fina... fick inte ihop det med kött på benen dock, men jaha!
du är en snäll och klok person och jättefin!
Matilda: hahaha!
Anonym: men tack snälla, fina du! :)
Paris: HAHAHA! xD
Gud, jag trodde också det var stjärnor på himmelen. Tyckte att det lät lite knäppt, men alla tänker ju på sitt sätt.
Jag håller med Bella, du är oerhört vacker, på alla sätt och vis!
Tvärtom... snarare därför jag har så svårt att kommentera, för när man ser dig må sämre och sämre och samtidigt vet om att det inte riktigt finns någonting man kan göra och att det är svårt att få respons och att man själv egentligen inte förstår hur din värld ser ut och ändå på något sätt och vis är "utböling" och typ "onödig" i sammanhanget för att jag helt enkelt inte riktigt "fattar" och får känslan av att folk inte vill att man ska lägga sig i, typpp.
Jag kan inte se att någonting vore smutsigt och tjockt bara för att någon annan/personen i sig i det här fallet tycker och tror det, det är inte så det funkar ju.
Så blir det mer att man fegar ur och försöker dra sig undan och hoppas på det bästa, för man vill sluta bry sig så mycket om någon som man vet har slutat bry sig om sig själv, för man vill inte att det ska göra så sjukt ont när det man är mest orolig och rädd för väl händer...