My Ana Life

Kampen mot anorexin

Möte med psyk

Blev kallad idag till min psykolog/överläkare, och för första gången någonsin satt jag och var ärlig. Berättade att jag slutade gå till min gamla psykolog eftersom jag gjorde det jag alltid gör, jag satte upp mitt "happy face" och låtsades att allting var prima. Det gick så långt att jag fick ångest över att gå dit, eftersom jag var tvungen att låtsas vara glad.

Det hände dock en märklig grej: från början gick det bra, men när jag började berätta om mig själv och att jag behövde hjälp uppmärksammade hon en grej - jag satt och nöp mig själv.

Är inte det otroligt? Jag sitter och självskadar mig omedvetet när jag medvetet berättar om mig själv. Jag antar att det beror på att jag hatar att säga saker om mig själv. Jag vill inte ha någons hjälp eller medlidande... fast jag inser ju nu att om jag inte börjar göra det kommer jag ta livet av mig.

Det är inte lätt att vara ärlig så kanonbra att du berättade sanningen!

Bra också att få insikt i sådant man inte är medveten om. Jag har en tendens att le även om jag pratar om jobbiga grejer med min kurator. Lite fascinerande att andra kan lägga märke till saker man gör omedvetet.

Hur blir vårdplanen?

ja måste fråga en grej. när du hade anorexia hur gjorde dina föräldrar? blev inte dom jätte arga när dom märkte att du inte åt och tvingade i dig mat? för om jag inte käkar mycket på typ två dagar börjar min mamma uppföra sig som om jag har haft anorexia i flera år. hur ska jag göra så att jag kan äta lite utan att min mamma börjar klaga direkt?

puss

Jag gjorde också så förut, spelade upp att jag mådde superbra. Det gick inte så bra i längden. Det var när jag började att bli sjuk. Dom såg igenom mig till slut och förstod att allt bara var påhitt.

Ja det är lite märkligt. Ibland gör man saker utan att man märker det själv, men som andra lägger märke till, rätt obehagligt ibland.

Kram <3

du är fin som du är dummer :) <3

den som säger att du är ful/tjock har antagligen världens lågaste självförtroende ! ta hand om dig :)