My Ana Life

Grejen är så här, jag har alltid varit ful. Alltså på riktigt. Inte ful som i att ha näsan i pannan men ful som i att ingen är attraherad av mig.

Ett speciellt minne är när jag skulle konfirmeras, och jag gick genom en korridor med massa killar i. Dom busvisslade och sedan sade en kille: "synd att ansiktet inte är lika snyggt som kroppen." Det har bitit sig fast. Jag hade fullt med finnar, allting var oproportionerligt. Jag låg och klämde på min näsa varje natt för att jag ville att den skulle bli mindre.

En annan tjej sade: "titta på Paris och Jessika. Jessika är jättesnygg nu som ung, men hon kommer bli ful. Och titta på Paris, hon är..." sedan insåg hon att hon var på väg att säga att jag var ful och avbröt sig.


Det senaste året har jag fått frågor nästan varje vecka om jag har opererat mig. Helt plötsligt har jag vuxit upp - den fula ankungen har blivit vuxen. Äntligen kan jag få vara den snygga tjejen. Vad jag vill säga med detta är att utseendet förändras hela tiden. Börja inte konstra med operationer innan du vet att du är "färdigväxt" - och jag blev inte färdig förrän jag var 20. 


Och en annan sak - låt ingen trycka ner dig för hur du ser ut. Lär dig trivas med dig själv och du kommer märka att andra trivs med dig med.

Det visste ni inte om mig vad? Jag har en bakgrund som har med racing att göra. Nu på fredag är det till exempel Valhallacupen, som jag ska till. En killkompis som byggt sin egen bil ska vara med, så jag ska heja på honom.


Jag är faktiskt väldigt bil - intresserad, men jag tror att jag nämnt det tidigare. Folk som träffar mig blir jätteförvånade över att jag är intresserad av bilar och hårdrock. Tydligen ser jag ut som en Barbie som gillar glitter och ABBA, haha.

Nej nu är det jag som tar med mig roséflaskan och drar ner till parken vid mig. Ska dessutom bara bli varmare och varmare idag... perfect!

Åh vad jag måste duscha. Stinker värre än den värsta uteliggaren och hårbotten är så fettig att det går att steka mat med det överflödiga fettet. 

Men ändå sitter jag här och låtsas som att det regnar. Jag orkar verkligen inte...

Har noll motivation att göra något alls, har varit så i ett par dagar.

Jösses, jag har typ sovit i två dygn - helt sjukt! Som att min kropp till slut har fattat att efter två år av ingen sömn alls att den måste sova, så nu har jag sovit i nästan två dygn.

Åt sjukt mycket igår så hela natten har min mage bubblat och betett sig allmänt oförstående. Typ: "WTF, varför ger du mig mat?!"

Bohoo. Idag är jag trött, har huvudvärk och har suttit och väntat på en vän i flera timmar i onödan, jag tog helt fel på dag (så himla klantigt, blir sjukt trött på mig själv).

Wihoo! Jag vet att detta inte ofta är något att fira men jag har för första gången fått köpa ut på Systemet utan att behöva visa leg. Detta är ju stencoolt, haha.

Jag drömmer så fasansfulla mardrömmar att jag vaknar mitt i natten.

Jag vet att ni hatar när jag skriver luddigt, men jag måste säga att mötet gick jättebra igår och jag tror det beror på er *wink wink*, haha.

Kan ni göra det idag, från klockan fyra?

Prion har legat på mig ett bra tag nu, har varit singel i kanske ett år och innan dess var jag i två förhållanden på fem år, men nu känner jag att det är dags för pojkvän igen.

En sak förvånar mig.


Fick en otroligt korkad kommentar till inlägget jag skrev två inlägg nedanför. Jag satt och grät och fick skit för det (men mest fina kommentarer, kärlek till er!). Jag förstår inte riktigt. Jag tycker att jag är en rätt bra människa, jag dömer ingen och jag ger, ger, ger. Så nu till min fråga:

Idag har jag sådan ångest att jag skakar. Kan inte sitta still.

Nu gråter jag. Jag sitter och läser igenom gamla blogginlägg, dagboksinlägg som gjordes för flera år sedan. Jag minns så väl smärtan bakom inläggen, hur ont det gjorde, var jag satt och vad jag gjorde.

Mitt blod är rätt lustigt. (Ja, ni läste rätt.)

Blir en skitupdate idag men är helt inne på att skriva på boken. Skissat upp allting och så, samt skrivit ungefär 7 sidor till i kapitel ett. Undrar om jag någonsin kommer ge ut den...