My Ana Life

Fick papper ifrån Mando. Det finns tydligen en stödgrupp för föräldrar där, som hon tyckte att min mamma kunde gå på. I varje fall några möten.

Jag lade papprena ute i hallen. Uppvikta, enkla för mamma att se.

Nu ligger dom ihopvikta inne i mitt rum.

Och förresten. Vi ska prata igenom allt på måndag, min behandlare och jag. Hon sade att det inte var säkert, men hon tror att jag kommer att bli inlagd. Eller, låt mig säga såhär: jag kommer bli inlagd.

Jävla helvete

Nina berättade i en kommentar att hon läst lite i min blogg, mina gamla inlägg och nu dom lite nyare, och hon tyckte att jag lät mycket gladare nu.

Jag kan inte ens säga hur mycket det där betydde för mig! Jag blev verkligen jätteglad. För jag vill ju bara vara lycklig och normal, och det är väl ett litet steg på vägen att någon faktiskt kan se en liten skillnad?!

Vad tycker ni om tatueringar? Jag funderar på att skaffa en. Kanske inte lika djärv som den på bilden, men några personliga.

Jag hade en gång en bästa vän. Vi var oskiljaktiga. Vi gjorde allt tillsammans - och skoja inte att vi gjorde ALLT! Festade var bara förnamnet på vad vi gjorde.

Sedan lämnade hon mig. På en av festerna. Ingen, utom vi som var där, vet ju vad som hände sedan. Jag blev stucken i ryggen av min andra hälft, och ärren är fortfarande färska efter vad som hände den kvällen.

Sedan lämnade hon mig igen. Hon sitter på behandlingshem långt uppåt någonstans. Och nu är det min tur...

Tack... hursomhelst så har jag ju nästa sommar att tänka på!

Just nu känner jag bara för att skära handlederna av mig. Jag är så dum mot Boyfriend. Vi ska upp tidigt imorn, och jag sitter hemma med superångest och kan knappt röra mig. Jag måste sätta fart nu... snart.

Jag var ute på en promenad precis. När jag var ute såg jag en mamma, en pappa och deras två små barn. Barnen satt på föräldrarnas ryggar, det var skrik och skratt och en hel del hoppande och skuttande.

När jag ser sådant, blir jag varm i hela kroppen. Sådan familj vill jag också ha... en sådan familj ska jag ha.

Det här är ångest:

att vara sjuk (hej, öroninflammation, bihåleinflammation och en spräckt trumhinna... nej, jag är fortfarande inte bra!) och inte kunna äta, för att det mår jag dåligt av. Att mina hästar behöver motion och jag vill inget hellre än att åka upp, men jag kan inte äta och jag har knappt energi till att skriva här. Ännu mindre har jag energi så att jag kan bli frisk (fysiskt).

Fan ta dig, din jävla sjukdom. Jag blir galen! Jag HATAR dig!

Idag vet jag inte om jag lever. Jag vet inte om jag vill leva... Mitt liv går ut på MAT. Det är så jävla sjukt så att det bara inte finns.

Jag önskar att jag kunde vara perfekt. Det är allt jag vill. Jag vill så gärna vara alla till lags... Jag vill så gärna... ja, vad? Jag vet ju inte ens vad jag vill själv längre.

Vad jag önskar mest är att kunna få komma bort härifrån. Långt bort. Till nya människor, ett nytt liv, en ny start. Det skulle vara bra.

Min perfekta värld. Allt är så fantastiskt i den...

SMS - konversation mellan mig och mamma:

JAG: Jag ska börja på behandling.
MAMMA: För vad?
JAG: Jag vill inte prata om det eller så... men jag vill att du ska veta om det.
JAG: Om mina matproblem.
MAMMA: Jaha. Säg till om du behöver hjälp med något?
MAMMA: Familjen L****** har bjudit in oss på middag den 6 september, kan du och Boyfriend då?

Jag är så trött på det här. Så innerligt trött...

Tack för att du bryr dig mamma

En sak ska ni ha JÄVLIGT klart för er.

JAG. ÄR. INTE. PRO - ANA.

Jag HATAR min sjukdom av hela mitt hjärta, och jag skulle ALDRIG önska att någon annan fick den! Det skulle vara som att jag önskade att en annan människa fick cancer.

Emma skrev ett väldigt bra inlägg om alla nackdelar med anorexia. Jag rekommenderar er att läsa det! För det stämmer så JÄVLA väl. Fyfan för den här skiten.

Och VÅGA aldrig säga att jag är pro - ana. Jag tror att alla som har haft en ätstörning håller med mig om att det är det värsta som någonsin hänt dom.

Det är ganska många som frågar om det här med modellandet. Så nu tänkte jag dra hela historien igen:

Jag var modell, medlem i Mikas Modellagentur när jag var ungefär 14. Det var då det började första gången, med mina ätstörningar. Jag började kontrollera ätandet och gick ner i vikt. Mina föräldrar beslutade sig då för att jag inte fick vara med längre i agenturern (är man under 18 måste man ha målsmans tillåtelse).

Så när jag fyllde 18 i December förra året, hörde dom av sig igen. Dom ville att jag skulle komma in och ta lite bilder och så. Och jag tänkte: "jag gör det när jag väger 52kg." Jag gick ner till 52kg. Då tänkte jag: "jag gör det när jag väger 50kg." Jag gick ner till 50kg. Men jag kände mig fortfarande för stor. Så jag bangade. Ja, ni läste rätt. Jag sket i det. Vågade inte. Fick kalla fötter och sket i att gå.

Så: ja, jag är en sopa. En värdelös sopa, som alltid pajar allt. Men nu vet ni i alla fall.

Jag är ett värdelöst jävla kräk och jag hatar mig själv!

Well, hon och Bacardi Breezer Half Sugar i smaken Raspberry.

Nu ska jag ut och vingla i natten, tror jag. I alla fall njuta av en ciggarett.

Fan jävla skithelvete.

Ångesten brinner som en eld i magen och gör att jag sitter och har ryckningar i hela kroppen. Benen hoppar och skakar och fingrarna skälver.

Det hela började när Boyfriend skulle ut på race. I sista minut berättar han att han ska dricka. Jag är inte glad över det. Inte glad.

Jag vill dricka. Hälla i mig hela vodkan jag har här hemma. Och jag tror att det blir så. Det kommer nog bli så. Det enda jobbiga är att jag precis har spytt. Man ska inte dricka då. Men jag måste få bort den här känslan på något sätt! Det känns som ett monster som äter upp mig inifrån. Kanske kan sprit döda det.

Jag känner att jag inte kan vara ärlig i bloggen längre. Det är sjukt.

Jag pratar om en jävla film på TV, när det enda jag vill är att lägga mig ner och dö för att jag är så fet.

Jag pratar om köphysterin, när jag bara vill skära handlederna av mig för att jag är så värdelös.

Jag pratar om triviala saker, när det finns så mycket jag vill säga, så mycket jag vill ha sagt och gjort.

Boyfriend är jättegrinig och jättearg på mig. Han har varit det i två dagar och jag känner bara för att börja gråta... Han brukar aldrig vara arg på mig om jag inte har gjort något, men nu har jag inte den blekaste vad jag har gjort för fel.

Jag hatar när folk jag älskar är arga på mig. Jag fungerar inte då. Inte alls.

GAH, Emma, SKÄMTAR DU?! Skoja inte att jag vill!!! FYFAN VAD KUL!

JA JA JA!

Jag vet inte om jag orkar äta något idag. Sitter och dricker Cola light nu. Vet inte om jag orkar... jag är så trött på mitt liv.

Nu ska jag spela The Sims 2 (haha, jag vet, jag är världens största nörd...)

PUSS på er och TACK för att ni bryr er <3

När man skär sig själv, heter det "jag skar mig", eller "jag skärde mig"? När det är självförvållat?

Jag stod i duschen. Och jag tänkte på allt jag ätit idag. Och jag hörde magen kurra, och kände maten... röra sig i tarmarna. Jag fick panik och sjönk ner på knä, började störtböla. Jag kunde inte sluta. Jag bara tjöt rätt ut, skrek och slog mig själv på låren och på magen, jag HATAR allt fett på min kropp! Hatar, hatar, HATAR det!

I en av mina flängningar slog jag ner rakhyveln rakt i knät på mig själv, och utan att ens reflektera tog jag upp den och började skära i handlederna.

Okay, med en rakhyvel blir det bara massa små skärsår, men det lättade för stunden och jag slutade böla för en sekund. Nu sitter jag här, med massa mat i magen, skärsår på hela handleden och upp mot armbågsleden, svullna ögon och undrar VAD FAN JAG HÅLLER PÅ MED. Det är fan inte normalt. Det HÄR är fan inte normalt. JAG är inte normal.