My Ana Life

Hehe, jag säger i alla fall aldrig "tack gode Gud". Jag har något problem med att säga "Gud", tror det har att göra med att jag är ganska religiös (mobba mig inte för det, haha).

Förresten, så säger jag inte "tack fan för det" heller, nu när jag tänker efter. Aja, skitsamma.

Yes, där satt den. Öroninflammation, bihåleinflammation och spräckt trumhinna. Dubbla penecillin - kurer. Känns bra.

Nu ska jag gå och ta livet av mig, god natt.

Bara för att låten och reklamen är så himla skön.

Tänker på hur konversationen mellan mig och Boyfriend kommer se ut senare:

BOYFRIEND: Så, vad har du haft för dig då?
JAG: Åh du vet, åt middag med pappa, handlade mat, åkte hem, spydde, mådde jättedåligt, försökte äta lite till, spydde lite mera. Åt igen, spydde igen. I typ fem, sex timmar. Det gamla vanliga, du vet. Åh, ingenting. Kollade på North Country på TV. Bra film.
BOYFRIEND: Ja, visst var den bra?
(Pussar och viskningar: jag älskar dig, jag älskar dig också.)

Jag håller på att kvävas av ångest. I vanliga fall brukar mina dagar gå ut på att vara med Boyfriend till middag, åka hem vid tre, fyra, äta en måltid, spy, åka till Boyfriend vid sju, åtta.

Nu måste jag vänta två timmar till innan jag kan vara med honom. Och jag håller på att få en panikattack. Jag håller på att dränkas i min egna ångest. Jag vet inte ens varför...

Enda gången jag mår bra, är när jag är med Honom. Enda gången då jag känner mig normal. Det har gått för lång tid utan honom! Jag får panik, jag börjar gråta närsomhelst. Jag hatar mig själv... jag klarar inte av mig själv.

Snälla, ignorera det här inlägget. Jag är bara tvungen att skriva av mig, jag har ju ingen annanstans att vända mig.

Jävla Ana, jävla Mia. När kommer jag få vara ifred?

Om jag kunde, skulle jag skjuta ut er ur mitt huvud med en jävla pistol. För det är så ni gör med dom jag älskar... ni föraktar folk, ni vill hålla mig hemma. Ni vill ha mig för er själva, och trycker bort alla jag älskar. Ni säger dumma grejer till folk jag tycker om, och ni viskar elaka ord i mina öron.

Ni håller mig vaken om nätterna och berättar för mig hur oduglig jag är. Ni tvingar mig att gå upp mitt i natten och träna. Ni skriker på mig så fort jag sitter still, skriker åt mig att röra mig.

Och när jag äter, gråter du Ana, medan Mia skrattar. Hon tvingar mig sedan in på toa, tvingar mig att spy.

Ni blir aldrig nöjda, fastän jag lever för er.

Jag har en mamma som tycker att jag är världens tjockis, som äter alldeles för mycket.
Jag har en Boyfriend som tror att jag aldrig äter någonting och lever på luft.

Ingen av dom två människorna som står mig närmast känner mig. Alls. Känns... bra.

Igår kväll gick jag för att träffa en tjejkompis jag inte träffat på länge. Vi mötte upp med en kille (hennes ragg) som ville gå hem till en annan kille. Javisst, varför inte? Tänkte vi och gick hem till honom.

Tror ni inte att jag hamnar hos Sveriges största pundarliga? Bara för att jag pratade om hur mycket jag hatar det igår. Vita linor låg överallt, ihoprullade pengar, bruna kakor och hur mycket öl och Smirnoff Ice och Vodka som helst. Musiken pumpade på i en hysterisk blanding av psykadelisk och senaste dansmusiken. Folk rökte på, folk hade tjackryckningar, men det värsta var ändå killen vi var hos, han som bodde där.

Jag kände honom. När han var Elit, med stort E. När han var någon att räkna med. Behöver jag ens beskriva hur han såg ut efter år av koksmissbruk? Han kunde inte ens prata för att han hade sådana ryckningar. Tänk att jag tyckte att snubben såg BRA ut en gång i tiden! Nu var han bara äcklig.

Ursch, vilken hemsk kväll.

(På bilden: Jodie Kidd, känd för sitt kokainmissbruk)

Huvudet värker. Magen spänner. Tankarna virvlar men ändå är jag helt tom inuti.

Min pappas bror (min farbror) är död.

Han dog idag. Pappa ringde precis. Han var helt borta på rösten. Och jag bara satt där som ett fån och kunde inte göra något... varför, VARFÖR ska alla bara dö eller må dåligt?! Varför kan inte alla bara få må bra?

Jag är sjuk. Sjuk som i förkyld, snorig, ont i huvudet, feber och lock för öronen. Jag vill bara ligga och sova i min säng.

Ibland när jag är sjuk, så vill jag bara äta för att få energi.
Nu vill jag inte äta alls. Jag har absolut ingen aptit. Och det värsta med det är att jag inte vet om jag tycker att det är bra eller dåligt.

Emma sötnos... min telefon är knäpp så jag kan inte ringa eller smsa, bara ta emot samtal och sms!

Förresten, du anonyme (?) som tycker jag är tjock... jag tar inte åt mig, just för att du är anonym. Hade det varit någon i min omgivning som kallat mig tjock, hade jag dött på fläcken.

Men dom flesta är i alla fall tillräckligt väluppfostrade för att inte säga så.

Nu ska jag fortsätta laga äppelpaj åt min mamma, hehe! Ska bli kul att se hennes reaktion när hon äter den... åh, jag älkar att laga mat åt andra!

Rhodos var FRUKTANSVÄRT. Hemskt, ångest, äckligt, bacilligt, vidriga killar som bara vara ute efter sex.

Jag längtade hem hela tiden. HELA TIDEN.

Satt i telefon med Boyfriend och minst en timme om dagen.

Enda sättet att somna var att kasta i sig sprit - och det fanns det gott om. Sedan vaknade man nästa morgon med en OFANTLIG ångest.

Ursch, jag har inte mått bra dom här dagarna.

Bara för att jag mår så dåligt, så tänker jag slänga in en bild på mig själv imorn (blir ni inte glada nu?!)

Som vanligt är jag alldeles överstressad. Idag har jag tvättat, fixat i stallet, ridit, handlat massa grejer inför imorn och nu ska jag iväg på middag hemma hos en tjejkompis (det ska faktiskt bli jättemysigt!) och sedan är det en annan tjej som vill gå ut på krogen med mig.

Och till råka på allt så har jag inte ens börjat packa än! SUCK! Varför är jag alltid ute i sista minuten...?

Jag drömmer så underliga drömmar jämt, och i natt var inget undantag. Fast den här gången handlade det inte om fetma, det handlade om min Boyfriends killkompis!

Jag drömde om honom för en vecka sedan, och då drömde jag att han våldtog mig (det var jättehemskt, och jag vaknade av att jag grät). Nu drömde jag att han höll på och tafsade och äcklade sig.

Sjuka drömmar?! Det sägs ju att man drömmer det undermedvetna. Ofta jag går runt och tänker på Boyfriends kompis "undermedvetet"?! Jag är ju SJUK.

Jag är så stor och tjock och ändå så smal och äcklig. Hatar mina vassa armbågar och höftben. Hatar spyan, älskar svälten. Hatar maten, älskar spyan. Hatar vänner, saknar socialt liv.

Hur fan ska man veta vad man vill när man är så kluven?

Sitter vid Boyfriends dator som vanligt såhär på morgonen.

En sak jag har kommit att tänka på, är hur jag flippade ut när jag såg killkompisens tjej på datorn, men när jag hittar hans porrmapp så tycker jag att det är okay?

För mig känns det så himla overkligt och jag vet att han aldrig kommer träffa någon av dom eller bli tillsammans med dom. Fast jag kanske borde vara svartsjuk?

Det här har absolut varit den värsta dagen i hela mitt liv.

Ida, jag gick. Och han sprang efter, drog tag i mig och slet i mig och skrek till mig. Och jag fortsatte gå, och sedan började jag skrika. Och det var jättehemskt.

Jag berättade i alla fall ALLT om Mando. Inte att jag spyr, kunde inte berätta det. Men allt annat. Och jag berättade vad testerna visade.

I ett test, ångest och depression, låg det normala på under sex. Jag hade över 20 i båda. Jag berättade för honom att jag vill dö, i princip hela tiden, och enda gången jag är lycklig är när jag är med honom eller rider.

Han började gråta och vi satt på den varma asfalten och grät och höll om varandra.

Så nu vet Boyfriend allt.

Vet ni vad jag gör? Sitter och pressar i mig mat. JAG VILL INTE HA DEN HÄR JÄVLA SJUKDOMEN!

Jag vill bara ställa mig upp och skrika. Jag vill kunna vakna en morgon och känna att "fan, idag ska jag äta kladdkaka!" och göra det!

Jag vill sluta vara så associal, jag vill sluta sitta hemma som ett miffo. Jag är så jävla trött på den här SKITEN!

Det är några som tycker / frågar mycket om behandlingen på Mando.

På Mando får man lära sig att äta, ingenting annat. Inget äckligt tjafs med psykologer och "hur", "när" och "varför"?

Sådant har jag ju redan klarat av, vill inte ha mer med det att göra. Jag vill veta hur mycket och VAD man KAN äta utan att bli tjock,jag vill lära mig att inte sp, jag vill lära mig att hantera mat.

Så därför passar Mando mig perfekt. Min behandlare säger hela tiden att det här är en sjukdom, men det är ingen psykisk sjukdom. Så koncentrationen läggs därför på ätbeteendet och inte på det psykiska.

Älsklingen. Nu ska jag ut och möta honom, och vi ska MECKA BIL, oj så roligt...! Eller inte.
Men man ska inte klaga.

Det roligaste idag var när ED (Elaka Doktorn) klämde på min mage. Jag började typ gallskrika för att det gjorde så ont! Då berättade ED att jag var förstoppad. Typ i nästan hela tarmen. Kul att höra va? Han tyckte att jag skulle sätta mig på toa i minst en halvtimme om dagen, bara sitta och vänta, så att kroppen skulle vänja sig vid att... ja, skita.

EUW! Sjukt äckligt! Det bästa var när han sa: "du får ta med dig en tidning och sitta där och läsa!"  Haha, enda gången jag slutade gråta och började hicka (jag skrattar så när jag är ledsen).

Stor karl. Påminde mig om min pappa.

Jag har svårt att öppna mig, okay? Jag litar INTE på folk.

Han kastade sig på mig och sprutade ut frågor, och jag satt bara och vände och vred mig i stolen och ville därifrån. Att jag redan berättat för behandlaren verkade inte spela någon roll. Han halvskrek och ställde jättejobbiga frågor, och jag svarade bara "jag vet inte" på allt. Behandlaren fick fylla i: "du sa att du bara behövde använda magmusklerna när du ska spy Anna, du använder inte fingrarna, eller hur?"

Och jag nickade och han fortsatte tortyren.

Och sen ställde han frågan: "jamen, hur är relationen till dina föräldrar?"

"JAG HAR INGEN RELATION TILL MINA FÖRÄLDRAR! Dom jobbar jämt!" svarade jag, och sedan började jag storböla, och jag kunde inte sluta.

Inte ens när han gjorde läkarundersökningen slutade jag grina. Det var så hemskt.