My Ana Life

Natalie Portman är ju vegan.
Jag var vegetarian i tre år men fick anemi, blodsbrist... men det är svårt för mig att äta kött, jag gillar verkligen inte ens kött. Och jag hatar att ta piller och sådant, jag glömmer alltid bort det.

Hur löser ni veganer det hela? Tar ni kosttillskott? Och är havremjölk och soyamjölk något som veganer får äta?

Visst är det konstigt, att ju hungrigare jag blir, desto starkare blir jag? Desto mer jag svälter, desto mer VILL jag svälta.
Det är det som är så sjukt med anorexi. Ju längre ner du sjunker, desto mer vill du göra det.

Igår var jag så SJUKT hungrig. Magen skrek, kurrade och det skar som knivar i min mage. Ändå orkade jag inte äta. Jag har bråkat med mamma, har inte pratat med henne på över en vecka, och jag är bara så ledsen.

Jag har haft huvudvärk i snart en vecka också. Typ migrän. Och det gör det inte lättare att äta... FAN, varför kan jag inte bara gå och köpa lite lussebullar och trycka i mig och sen blir det bra?! Varför ska det vara så SVÅRT?!

Jag hatar att jag har så lågt blodtryck! Jag svimmar typ hela tiden och är helt snurrig.

Igår kväll var vi på en bilverkstad där dom har "hål" i golvet så att man kan mecka med bilarna underifrån, och jag var livrädd för att trilla ner i något av "hålen". Allting bara snurrade.

Senast jag mätte mitt blodtryck hade jag 80/60. Det är helt stört. Vet ni vad ni har för blodtryck?

Jag vill slänga något hårt i huvudet på henne.
Jag vill skrika åt henne:
"Hur fan kan du kalla dig själv mamma?"
"Hur fan kan du bete dig som du gör?"
"Varför kan du inte bara vara som alla andra mammor!"

Jag vill skrika rakt ut. Jag vill stampa, slänga tallrikar i golvet, jag vill bete mig som en tre - åring.

Vad jag gör? Jag sitter i mitt rum, tyst och snäll som vanligt och tittar på Ugly Betty. Smsar med Boyfriend. Och nu ska jag kolla på DH. Tragiskt.

Jag har inte pratat med mamma på två dagar nu. Åh, jag vill inte att det ska bli som förut, men jag ser inget annat val.

Jag hatar henne så himla mycket. Det var som en mamma sade i "SOS Familj"; "det är skrämmande hur nära hat och kärlek ligger".

Det gick bra att byta däck! Jag är värsta meckaren.

Var och handlade lite flingor och mjölk också, eller havremjölk till mig (får så ont i magen av vanlig mjölk...). Började nästan gråta i affären för att dom inte hade soyamjölk.

 Nu - havregrynsgröt och tv - tittande med mammi!

Åh, puss på er. Jag blir så glad av er!

Nu ska jag iväg och lära mig att byta däck på våran bil, hihi. Önska mig lycka till, I'll let you know hur det gick ikväll. Küss!

Vet ni vad? Jag ÄR stark. Oavsett vad ni säger.

För vad ni än säger, hur ni än uppfattar mig, så är det bara JAG som vet vem jag är. Vad jag gör om dagarna, hur jag beter mig mot andra människor, (hur jag beter mig på internet...), hur jag beter mig mot min familj, vad jag gör med min framtid, hur och vad jag har utbildat mig till, hur mycket pengar jag tjänar/inte tjänar, hur min sjukdom ser ut för omvärlden, hur min sjukdom ser ut för mig... jag kan fortsätta i evighet.

Nej, jag gör inget speciellt på dagarna just nu, för att mina företag är inte 9 - 5 jobb. Jag får inte så mycket pengar av mina föräldrar. Jag sitter inte och gråter efter frukost (oftast inte i alla fall, frukost är den måltid som är lättast för mig). Jag ska plugga vidare nästa höst, för jag var så himla skoltrött efter trean.

Jag ÄR stark. Jag orkade gå i skolan, jag orkar umgås med mina vänner, jag har inte tagit livet av mig trots att jag velat flera gånger. Jag har stått ut genom år av psykisk och fysisk misshandel, både från föräldrar och pojkvänner. Jag får dagligen flera kommentarer om hur misslyckad och fet jag är. Jag orkar starta företag, som dessutom är framgångsrika. Jag orkar gå ut från min lägenhet varje dag och göra saker med min pojkvän, jag orkar åka till mina hästar och rida, trots att jag känner för att ligga hemma och gråta. Jag orkar lyssna på folk som har problem med sina liv, trots att jag har det värre än dom. Jag orkar hjälpa dom som har problem. Jag är frikostig med min hjälp och med mina pengar, jag har jobbat som volontär trots att jag har en psykisk sjukdom.

Så kom fan inte och säg att jag inte är stark. För om det finns något jag är säker på, så är det att jag är stark, och jag kommer att klara av ALLT jag tar mig för.

Jag låg och grinade och panikade halva natten igår i Boyfriends armar, för att jag mådde så himla dåligt. Jag hade sådan fruktansvärd ångest, kände mig så äcklig och tjock.

Nu ska jag försöka äta frukost.

Jag ser ut som henne i spegeln, jag är så tjock, jag får panik, jag kan inte andas, jag är fet, fet, fet, värdelös, misslyckad, missfoster, inte perfekt, jag dallrar, min mage är svullen, mina kinder är tjocka, panik, stress,

Nu, sit - ups.

Så nu då? Ska jag skita i allt? Fuck, I'm stupid.

Jag har ätit ganska bra idag, och jag hatar mig själv ännu mer än jag tycker att det är bra. Jag får sådan SJUK ångest när jag tänker på det jag har ätit och druckit idag. Jag får panik, jag vill bara dö.

Jag ser ut som ett sjukt Afrika - barn, min mage är helt jädrans uppsvälld och jag mår sjukt illa. Fuck. Jag är så jävla dum.

Jag vill också kunna sitta och titta på Desperate Housewives nu och samtidigt äta lite godis - och njuta. Inte träna bort det efteråt. Inte sitta och göra sit - ups samtidigt som jag kollar på TV. Förstå vad underbart att kunna göra det!

"Mat är kärlek, och det är jag inte värd." Säger man det högt, så låter det så dumt. Ändå ekar det i mitt huvud hela dagarna. "BOM, BOM, BOM," skriks det i mitt huvud, så ofta att jag börjar känna mig galen.

Vad sjutton är felet? VARFÖR kan jag inte bara äta? Jag vill ju så gärna bli frisk, jag vill, vill, vill! Det gör ont i hela kroppen av längtan just nu, och tårarna bränner i halsen. Jag vill vara normal. Fan vad jag har sabbat mitt liv med den här sjukdomen.

Jag vill kunna äta mat utan ångest. Jag vill kunna äta en stor portion utan att få så ont att jag kräks, jag vill kunna äta mycket mat, och jag vill kunna äta all sorts mat utan att kräkas. Fyfan vad värdelöst, jag mår så dåligt just nu. Jag har sådan ångest. Jag kommer antagligen att kräkas upp middagen snart.

DAMN, jag hatar mig själv. Och jag har så ont i magen just nu.

Jag åker till Gotland imorgon bitti, Boyfriend bjöd dit mig som en Halloween - present. Tror inte att jag kommer att kunna blogga därifrån, tyvärr, men om jag får möjlighet gör jag det!

Önska mig lycka till och håll tummarna för att det finns något jag kan äta utan att börja gråta och ställa till med en scen eller något. Ha en bra helg bloggisar!

Man kanske måste vara intelligent för att läsa den här bloggen. För ironi uppfattas som "jag - tycker - SÅ - synd - om - mig - själv - buhu". Tråkigt. Lär er att jag är bitter. Sjukt bitter. Jag är för smart för att ha en dum jädrans sjukdom som drar ner mig, och det gör mig bitter.

Jag sitter nu med två filtar, raggsockor, långkalsonger, två tjocktröjor och två tröjor under, och ändå fryser jag. För en stund sedan ställde jag mig med hårfönen och fönade kroppen för att få upp lite värme (nej, det fungerar inte, bara för stunden).

Jag är bitter för att jag vet att jag är så himla löjlig som inte bara kan äta typ nötter eller dricka varm choklad för att bli varm. Jag är bitter för att jag är trött på att ha det såhär, men för osäker för att kunna ändra mig själv.

Vissa kanske uppfattar det som dålig självkänsla eller enorma självbekräftningsbehov, men sanningen är att jag är bara är så less på mig själv att jag måste vädra ut det ibland.

Jag är fet och ful och tjock, men tack för alla kommentarer! Ni ger mig verkligen en tankeställare, hela tiden, varje dag.

Det enda jag kan tänka på just nu är att jag ska äta middag med en tjejkompis ikväll, dricka lite vin och så. Det stressar mig, för om jag måste äta då så vill jag inte äta något på resten av dagen... men vet ni vad? Jag SKA klara det. Man måste ta en måltid i taget, och inte tänka varesig framåt eller bakåt.

Fast det blir ju svårt när det enda jag kan tänka är: "ett kilo till, vad spelar det för roll, kom igen Paris, du vet att du vill..."

Jag är så jävla tjock tjock tjock! Vad fan håller jag på mig?! Vad är det för fel på mig? Vem fan tror jag att jag är?! Hur FAN VÅGAR JAG vara så sjukt tjock?

TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK TJOCK

Jag vill dö

Jag vill slå, jag vill döda den här sjukdomen. Jag vill kunna äta en macka, jag vill kunna ta ljust bröd, jag vill äta tonfisk, jag vill äta pasta! FAN att det ska vara så himla SVÅRT, jag blir så himla arg!

Idag är jag trött på mitt liv. Jag är bara så jädrans less på det.

Jag har legat hemma hela dagen och haft kramper i magen. Och jag känner mig så äckligt fet.

Nu måste jag gå ut och gå. Tack för att ni med era kommentarer får mig att skratta... puss på er!