My Ana Life

Glömde nästan det viktigaste: TACK. Om ni bara VISSTE hur mycket lättare det blir när man läser era kommentarer. Det lättar för stunden och gör att man känner att det faktiskt finns ljus i tunneln, människor som förstår. Jag skulle vilja krama er allihopa och bjuda hem er på kalas istället för min familj!

Nu ska jag leta efter hund. Jag gör ju ändå inget på dagarna, då kan jag lika gärna köpa min hund. Så har jag i alla fall NÅGON som tycker om mig och som jag kan krama om.

Tycker jag synd om mig själv? Jag vet inte faktiskt. Eller ja, det är klart att jag gör det, men är det egoistiskt av mig att tycka synd om mig själv?

Borde jag inte få tycka synd om mig själv när jag satt hemma/i bilen hela dagen igår och grät?

Jag gav mina föräldrar presenter för nästan 10.000 kronor när dom fyllde år. Vet ni vad jag fick? Nej, inte jag heller - för jag fick ingenting. Det är barnsligt, löjligt och töntigt att grina för att jag inte får presenter eller blir uppvaktad, men det var som någon sade i kommentarerna, det hade räckt med en tårta (även om jag inte hade ätit den).

Att dom hade stannat upp med sina upptagna liv och sagt "hej, Paris, grattis på födelsedagen!". Fem minuter, det är allt jag önskar.

Mamma kom in i mitt rum igår: "Men du måste ju ha fått mer?"
Vem fan skulle jag ha fått någonting av? Tomten? Schysst att sparka när man redan ligger.


Jag hatar er, så jävla mycket. Mamma, pappa, Boyfriend. När det verkligen gällde så ställde ni inte upp. Glöm att jag gör det för er igen.

Vad finns det att le åt? Varför ska jag vara glad?

Jag gör alltid ALLT för andra. Vad får jag tillbaka? INGENTING.

Jag är helt ensam, som vanligt. Suttit och grinat hela dagen i badkaret.

Min mamma har skickat ett sms. Min pappa har ringt en gång. Ingen av dom vill träffa mig - på min egna födelsedag! Det gör så jävla ont!

Jag är så äcklig och ful och fet att ingen vill ha mig eller ens vara nära mig. Inte ens på min födelsedag står folk ut med mig! Fan vad det gör ONT! Jag kan inte sluta gråta.

Det finns en dag på året som bara är MIN dag. Men ändå så sitter jag här och grinar, ensam i min säng.


Jag hatar mitt liv

Var finns glädjen? Var finns värmen? Snälla, kan någon bara lova mig att allt blir bra igen.

Varför går vi upp om mornarna? Har livet en mening? Snälla, kan inte någon säga att allt blir bra?


Jag fryser så mycket. Inifrån och utifrån. Var finns glädjen att leva?

Varifrån kommer den här förbenade ångesten?! Jag blir helt galen.

Jag har bara druckit te idag, och ätit ett äpple. Plötsligt började jag känna den där smygande känslan igen. Jag är hungrig, och att känna hunger ger mig ångest.

Jag vill lägga mig ner och aldrig vakna upp. Varför kan jag inte bara få vara lycklig? Vad är problemet?

Jag fyller år snart.

Min mamma är bortrest, pappa tänkte KANSKE bjuda mig på KAFFE och Boyfriend har knappt nämnt den.
Ingen kommer att komma ihåg den, precis som vanligt. Och det gör så himla ont.


Men tack för att NI finns, ni har verkligen rätt om förra inlägget. Att jag överhuvudtaget åt det är en stor framgång! Det är bra att det finns några positiva i mitt liv, hehe. Kram på er!

Min tjejkompis vill gå ner i vikt. Ja, det är triggande. Som sjutton.

Och jag kan inte sova, som vanligt. Jag hatar det här... ge mig sömn, ge mig NORMAL.

Okay, ändring angående ananasen. AJ satan.

Jag kände att det sved i läpparna när jag åt den, men jag tänkte inte så mycket på det. Sen när jag skulle duscha nyss så ställde jag mig och kollade på mig själv i spegeln - och vet ni vad! Blodet bara RANN ifrån läpparna! Dom typ SPRACK för att ananasen var så "stark"!

Och nu har jag fått utslag på halsen också, samtidigt som jag ser ut att ha Natacha Peyres läppar. Gulligt värre, va?

Jag åkte hem till Boyfriend igår eftermiddag, och vi spelade Guitar Hero World Tour. Ni vet, det som är som Rock Band, med trummor, mick och gitarr.

Det är helt sjukt roligt! Jag blev besatt. Gitarren är mycket bättre (hm, lättare) och låtarna är jättebra. Det får en verkligen att glömma alla problem för en stund. Underbart roligt spel!

På bilden är det Tommy Lee, trummis i Mötley Crüe (ett galet bra band).

Jag ska till Globen idag, ska ni? Det är ju Stockholm Horse Show!

Det här är den bästa tiden på året. Julen närmar sig och Horse Show är det som före - första advent för mig. Det är ett löfte om värme, gemenskap och inspiration. Det är nostalgi, jag brukade gå på ALLA föreställningarna när jag var liten.

Idag är det en clinic med Anky van Grunsven (regerande världsetta, bilden) som jag ser fram emot sjuk mycket.

Och tack för alla era kommentarer. Jag gråter när jag läser om allt som har hänt er och ler och blir varm inombords när ni ändå stöttar MIG. Det känns inte som att jag förtjänar det, men tusen tack. I love you!

Jag orkar inte mer. Jag gör verkligen inte det, det gör för ont. Och det värsta är att jag inte vet vad det är.

Det är så fel, att man ska behöva tabletter för att fungera som en normal person. Att en sådan simpel sak som att jag inte ens kan sova utan sömnpiller, för annars är jag vaken och vrider mig hela natten av ångest, eller vaknar och är alldeles kallsvettig och drömmer mardrömmar.

Jag tar ångestmediciner, ändå kan jag inte fungera. Nu har jag suttit och stirrat på mina fula ådror på armarna i flera timmar, ätit lite och stirrat mera.

Jag ska egentligen på middag ikväll, men jag kan inte. Jag kan inte, jag orkar inte, jag vill inte. Jag vill bara stirra. Vara ifred.

Vad är det för fel på mig?

Åh, hon är så himla vacker. Jag skulle ge vad som helst för bruna ögon!

Nu ska jag duscha och sedan somna till Fantomen på Operan. Gosh, he's hot. Får jag inte glo på min snygga pojkvän så får jag väl glo på andra snygga killar, eller hur? Hehe. Godnatt!

Idag fyller en släkting år, så nu ska jag snart iväg och fira honom. Och jag ska köpa med mig tårta...!

Jag har ingen koll på tårtor, jag har alltid hatat grädde (äckligt), men prinsesstårtor tycker ju alla om (förutom jag...), så det kan ju inte gå fel. Fast jag gillar marsipan, jag kanske kan äta det?

Argh, jag HATAR sådana här tillställningar. Alltid så mycket kval och alltid så mycket frågor. Nu ska jag iväg och sminka mis, puss!

Jag vill DÖ. Dö, dö, DÖ. Jag vill tugga mig själv i handlederna just nu. Jag är så FET. Och ENSAM. Det gör så ont. Det är svårt att andas. Och jag vet inte var jag ska ta vägen med all den här ångesten. Och jag vill gråta, gråten sitter i halsen, för det gör ont. Ont i själen och i hjärtat och i kroppen. Jag saknar och jag blöder och jag hatar och jag älskar.

Men det kommer inga tårar. Istället gör jag ännu fler sit - ups och försöker koncentrera mig på filmen som står på i bakgrunden. Jag älskar mitt liv (eller, min sjukdom, för just nu ÄR min sjukdom mitt liv).

Hoppas att ni i alla fall är ute och har kul med kompisar, eller sover i era sängar, eller myser med era pojkvänner/flickvänner, eller kanske äter något och läser en bok, eller dricker te eller choklad, eller kollar på film med en vän. Alla dom sakerna jag vill göra men som jag inte kan göra, för jag klarar inte av det.

Mina egna skönhetsprodukter? Oj, jag har hur mycket som helst, hehe. Jag älskar ansiktmasker, har hur många som helst. Och ansiktskrämer.

Jag använder mest:

Schampoo/Balsam: GLISS och silvershampoo från L'oréal
BUS: Sublime Bronze, tinted self - tanning gel med micro pärlor, från L'oréal
Mousse i hårbotten för volym: Schwarzkopf got2b, 2 sexy big volume mousse
Ansiktskrämer: Clinique - dramatically different moisturizing lotion, och den här ifrån Lancôme, någon avstressande kräm.

Jag har bra hy så jag använder inget smink såsom foundation, bara en färgad dagkräm (Nivea Visage Young - Tinted Moisturizer). Om jag verkligen känner för att använda puder använder jag det ifrån I.D.

Mina bryn färgar jag på salong och mascara använder jag ifrån L'oréal, Duble Extenstion Beauty Tubes.

Ibland är det så himla svårt. Vad spelar det för roll egentligen om jag går ner några kilo till? Jag kommer inte dö av det, inte just nu i alla fall. Några kilo, sen kan jag kämpa.

Bara några kilon. Jag är ju så fet just nu.

På bilden är det Gisele förresten. Himmel, vilken skillnad det är på henne från tiden när hon började modella och nu. Hon ser ju helt annorlunda ut nu. Fast hon ser helt fantastisk ut idag också!

Har ni aldrig känt att ni är ensamma? Trots att ni står i ett rum fullt med folk?

Ingen förstår, ingen hör dig skrika, trots att du skriker så högt du bara kan.

Boyfriend? Vi bara bråkar och bråkar. Det finns inget slut på våra bråk. Vi är sams i ungefär två timmar, och sedan bråkar vi igen. Och så fort jag säger "paus" får han något vilt i blicken och börjar skrika som en jäkla höna: "vill du göra slut så säg det istället!!!"

Det är inte så konstigt att man går varandra på nerverna när man är tillsammans jämt och bara träffar hans vänner.

Jag har legat hela natten och bara gråtit och haft panik. Jag hade sådan fruktansvärd ångest att jag inte ens kunde andas... och jag vet inte ens varför.

Jag låg och tänkte på allt som har hänt... varför jag bråkar så mycket med folk i min omgivning. Och allt det hemska som har hänt mig. Jag har inte vågat tänka på det förut, för jag vill inte bli galen av ångest. Men igårnatt kom allt tillbaka, och det som slog mig mest var att jag är så ensam. Jag har ingen. Och det gjorde så ont.

Nu är morfar på väg. Jag blir galen på den här laptopen, sitter med mammas eftersom hon har installerat internet - köret på den här. Jag har inte orkat med min egen och installationsskivan vet jag inte var den är någonstans...

SUCK, trött jag blir. Och bilen är inlämnad på verkstaden, och jag var uppe typ jättetidigt imorse för att dom skulle ringa därifrån. Totalt onödigt. Och jag är väldigt uttråkad. Jaja, hoppas att ni har en bra dag i alla fall!

Det spökar hemma hos mig. Det är bara hur läskigt som helst.

I förrgår natt slog TV:n på sig och av sig flera gånger. Och i mammas rum var det tänt i ena sekunden och i en timme senare var det släckt, trots att mamma inte var hemma.

Igår kom jag hem och TV:n fortsatte att spöka. Jag struntade i det och gick och duschade, och när jag sedan stod och sminkade mig i min spegel stängdes datorn av! KLICK sa det bara, och sen var den helt död.

Nu sitter jag med laptopen som jag hatar, och måste ringa morfar, den teknikkunnige i familjen.

Så nu vet ni varför det blir lite halvdåligt med uppdateringar idag.