My Ana Life

Igår satt jag och Boyfriend och kollade på Tokyo Drift, ni vet efterföljaren till den där Too Fast, Too furious? Egentlige gillar jag inte bilfilmer, men det var sjukt mycket smala tjejer i den, och jag blev sjukt taggad.

Kul att min Boyfriend åt MINDRE än vad jag gjorde igår. Jag fick jordens vredesutbrott, grät och hade mig, sprang ut ifrån lägenheten och tjurade. Jag blir så irriterad och ledsen. Hur kan han tvinga mig att äta, för att sedan skita i att äta själv?

Jag vet att han gillar mig smal. Så smal it is.

Nu tycker jag att vi alla håller en tyst minut för Jonesy. Ni som inte gör det kommer jag hata för all framtid.

---

Jonesy, hur ska jag klara mig utan dig? Åh, suck.

JONESYYYYYYYYYYYY kom tillbaka !! Lämna mig inte ensam. Jag fick typ seriöst hjärtklappning och tårar i ögonen när jag såg din kommentar! Buhu. Don't leave me alooooooone ! *SNYFT*

Hoppas ni har sovit gott.

Det har inte jag gjort. Jag har sovit i en timme totalt och jag är helt slut med min äckliga ångest. Hatar den! Nu måste jag springa till skolan, ska skriva två prov idag (OJ vad BRA det kommer gå?!). Wish me LUCK!

Ta mig härifrån och rädda mig från det här helvetet

Jag klarar inte det här längre

Jag vill inte vara med, jag vill inte leva längre!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag är tjock. Äcklig och tjock. Typ tjockast - i - hela - välden - tjock. Sluta bli inspirerade av mig. Jag är ÄCKLIG. Och tjock. Fetare än alla er tillsammans.

Jag har inte varit duktig på länge nu... allt jag vill är att bli lämnad ifred, låt mig vara...! Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Tjock, tjockare, Paris.

En känd bloggare tycker att jag är helt rubbad - visst, fine (det har ni väl märkt?!).


Men jag är smal och det är inte du, så ha, ha. Whatever.

Eller snarare olycka. Ledsen för dålig uppdatering, mitt internet har laggat.

Påsken är inte min helgperiod... inte jul heller för den delen. Eller midsommar. Eller födelsedagar... Eller allt som har med familj att göra. Jag pratade med mina klasskamrater häromdagen. Om hur när man var liten så gömde alltid föräldrarna påskägg och så fick man ledtrådar och springa och leta. Kommer ni ihåg?

Jag fick aldrig göra det. Jag fick aldrig något speciellt. Bara om jag bad om det... Det gör mig så himla ledsen att prata med andra om deras barndomar. Det är inte det att jag inte fick det jag ville... eller något sådant. Mina föräldrar var bara inte där.

Fast om man tänker efter så är dom ju inte det nu heller - så det är ju ingen skillnad.

Glad Påsk på er. (Eller något.)

Sitter och pluggar till ett Naturkunskaps - prov (kul va?). Läser om Darwinism, Darwin med sin största princip att den bäst anpassad till miljön överlever. Och jag är inte den starkaste... och bäst anpassad till samhället kan jag ju inte påstå att jag är. Så alltså: jag = ingen överlevare. Jag kommer att bli utrotad. Eller är jag en utrotningshotad art?

Jag känner mig helt tom inuti. Igår satt jag och stirrade rakt ut i luften - i en HALVTIMME. Fattar ni hur sjuk jag är?

Jag trodde på något patetiskt vis att när jag skulle be om hjälp, skulle jag få det. Mamma skulle krama mig, som när jag var liten och fått ett skrubbsår, och lova att allt skulle bli bra igen. Att jag kan bli frisk, att hon skulle fixa hjälp.

Jag var så inne i den föreställningen... att jag kunde bli räddad. Jag skulle bara behöva sträcka ut en hand, och så skulle min mamma hjälpa mig, ta mig till en dietist eller något. GÖRA NÅGOT. Som jag inte klarar själv.


Jag känner mig förråd, naken, blottad, äcklad. Jag vet inte fan hur jag ska ta mig ut. Hur ska jag ta mig ut?

En ätstörning handlar om så mycket mer än viljan att gå ner i vikt. För det handlar i grund och botten inte om det... i alla fall inte för mig.

Jag mådde skit igår. Ni vet, riktig jävla ångestattack - kallsvett, skakningar, kräkningar, svimningsanfall, gråtattacker, hjärtklappning, RIKTIG jävla kall ångest.

Och jag fick panik - jag vill inte ha det såhär! Jag kan inte äta någonting. Jag är rädd att jag kommer kollapsa vilken sekund som helst - min kropp samarbetar inte med mig. Jag är rädd för att en dag kommer mitt hjärta att stanna.

Jag satt på toaletten i mitt stall och kände bara att "nu, nu får det vara nog", jag vill inte gå upp i vikt, men jag kan inte leva såhär!

Så jag sitter med telefonen och skriver fyra långa sms till min mamma. Om hur jag mår, att jag knappt orkar leva längre - jag skulle kunna ta livet av mig för att slippa känna som jag gör. Vet ni vad som händer? INGENTING. Min mamma kommer och hämtar mig två timmar senare, spelar glad och viskar i mitt öra "vi pratar i bilen". Och allt jag kunde höra, bultandes i mitt öra med samma takt som mina hjärtslag, var "hon bryr sig inte, hon bryr sig inte, hon bryr sig inte"

Pratade vi i bilen? Haha. Hon sa "jag tycker det liknar ångest eller panikattacker såsom du beskriver det för mig". "Du måste ta det lugnare." Och, det bästa: "ibland kan man behöva någon att prata med." Ja, är det inte därför du finns? Hur fan kan du kalla dig själv för mamma, du har inte en aning om någonting om mig! Jag har gått till en psykolog två gånger i veckan i tre månader!!!

Och sen, när jag försökte pressa ner gråten i halsen för att kunna säga något: "det här är så typiskt dig. Du startar något och sen avslutar du det inte. Nu kanske du känner dig jävligt nöjd och belåten, men du får mig att må skitdåligt."


FÅR DIG ATT MÅ SKITDÅLIGT?! HUR FAN TROR DU JAG MÅR?! "NÖJD OCH BELÅTEN"??



Mamma, jag hatar dig.

Som ni kanske alla har märkt är den här. Du är så bäst.

Du ligger bland mina andra fina länkar nu!

Jag var och tävlade idag, med min lillkille. Det gick jättebra, red fel två gånger, men kom trea i alla fall.

När jag red fram hände en märklig grej. Jag red fram till mina vänner och dom sa: "vi har konstaterat att du lätt har dom smalaste låren på det här stället"

Jag blev helt chockad, Glad, men förvånad. Men självfallet är dom helt ute och cyklar. Fanns många där som hade smalare lår än mig. Typ alla.

Det finns inte mycket här i världen som får mig att skratta. Jag är den där typen som kollar på en komedi - film och ler lite inombords men aldrig ler eller skrattar på utsidan.

Min pojkvän, när han kastar runt mig och kittlar mig och vi busar, det är en av dom saker som får mig att le och må bra.

Sedan har vi stå - upp komiker. Speciellt Magnus Betnér. Den mannen är helt OTROLIG. Han får mig att skratta rätt ut. Han är SÅ rolig!

Gå in här och kolla på första klippet. Skrattar ni inte så är det fel på er. Haha.

Såhär har jag betett mig under London - veckan. Det har varit skönt att äta och inte spy, det har hållit motivationen uppe.

Som kompensation för det har jag spytt typ tretton gånger idag. Jag vet inte vad det är för fel på mig, jag mår så sjukt illa efter att jag har ätit att maten kommer upp av sig självt...!



Så, FRÅGESTUND. Låter det intressant? Eftersom jag är så sjukt dålig på att svara på kommentarer. Vad skulle ni tycka om det? Ställ era frågor i kommentarsfältet i det här blogginlägget, så LOVAR jag att svara. Om det inte blir för personligt, som typ mitt exakta namn och sådär.

Yeah, you heard me. Jag ska till Kate och Amys hemland!!

BYE BYE BITCHES! See ya.

Lilium! Onsdag, imorn? Kväll?

Jag har sovit sex timmar på två dygn, världen snurrar och jag glider runt som i ett dis. Jag äter ganska mycket men jag rör mig hela tiden, jag känner mig svag och det är bra.


Förresten låg jag och kollade på Fashion TV igår, när min boyfriend låg och sov. Flera modeller var tjocka. Deras armar var tjocka.

 
Sasha, till vänster, hade jättetjocka lår. Modellerna filmades nedifrån och upp, och jag flämtade till av chock när jag såg att det var Sasha som var ägaren av dom benen!


Lily såg ut som en älva. Snacka om perfekt ansikte!


Freja, till vänster, var den enda som hade riktigt, ruggigt, snygg kropp.


Snejana har också snygg kropp.


Vem har du som ideal?

Jag var på begravning idag. Smärtsamt.

Varför dör alla i Januari?

Den värsta smärtan som finns är när någon man älskar lämnar en. Det finns inget värre.

---

Drygt 1 år sedan du försvann från mig... jag blev påmind om din begravning. Hur jag stod där vid kistan med min ros, helt stilla, inga tårar. Hur jag inom mig rasade. Jag ville bara slita upp kistan och skaka liv i dig, ruska om dig och få dig att leva igen. Jag ville skrika, banka och slänga mig på golvet och storböla. Jag ville skrika "lämna mig inte ensam, lämna mig inte så här!". Jag ville rycka upp dig ifrån kistan, du skulle fortfarande leva, och allt skulle bara vara ett skämt. Ett enda stort, dumt practical joke. Och du skulle le mot mig, och sen skulle vi kramas, och du skulle ta mig i handen och sedan åka hem.

Jag kan fortfarande inte fatta att du är borta. Du var ju hela min värld, och jag fattade det inte ens förrän du var borta. Den här smärtan... få den att gå iväg! Snälla!

---

Tårar och snyftningar.. Även om jag inte kände den döda från idag så bra, så gjorde det ont i mig att hela min släkt var helt förstörd. Jag ville ta dom i famnen, säga åt dom att allt skulle bli bra igen. Men det gjorde jag inte.

En gammal bekant sa idag att jag har blivit så liten, nästan försvunnit. Och alla satt och glodde på mig när jag åt, en kom till och med fram och frågade om jag åt tillräckligt... känns det bra? Jag vet inte. Jag vet ingenting längre.

Varför läser ni min blogg om ni inte gillar det ni läser? Funderar allvarligt på att stänga av kommentarsfunktionen. Orka er.

Jag orkar inte få kommentarer om hur jävla pantad och bortskämd jag är. JAG ÄR INTE BORTSKÄMD FÖR ATT JAG HAR EN JÄVLA STÖRD PSYKISK SJUKDOM! Klagar ni på dom som är cp också? Säger åt dom att skärpa sig?

Jag tycker att ni är ouppfostrade snorvalpar, och jag vill INTE att ni skriver onödiga, nedsättande kommentarer eftersom ni för i HELVETE inte känner mig. Den enda som har rätten att skriva sådana kommentarer (om mitt utseende) är Jonesy. INGEN ANNAN. För ni har aldrig sett mig, så ni kan inte säga att jag är ful, tjock, smal, äcklig eller vad ni nu hittar på.

Fatta att jag skriver nedsättande kommentarer om andra människor för att jag är så jävla avundsjuk på dom. Ni tror inte att jag också vill vara normal? Ni tror inte jag vill kunna säga att jag är hungrig två timmar efter frukost? Jag vill kunna säga att jag är hungrig överhuvudtaget.

Och du som skrev att du skulle säga till modellagenturen att jag har anorexi - PASSA DIG, jag får fan nästan lust att blåsa skallen av dig, så arg blir jag. Du är så JÄVLA AVUNDSJUK.

Människor som klankar ner på andra - dessutom anonymt - ni är fega och patetiska. Jag blir RUSKIGT arg på människor som är fega: ha gärna en åsikt, men STÅ DÅ FÖR I HELVETE FÖR DET.


Tack för mig.

---

P.S. - Säg inte heller åt mig att skaffa hjälp, för att jag är så jävla psykiskt störd. JA, jag skriver extrema grejer här på bloggen, vad får er att tro att jag går runt och progagerar för det jag säger här? Är ni verkligen så korkade? D.S.