My Ana Life

... så brände jag en skiva till min pappa. Jag satt i tre timmar, för jag var så nervös inför att han inte skulle gilla låtarna.

När jag gav honom skivan, bläddrade han snabbt igenom låtarna och bara hummade lite. Han lyssnade knappt igenom introt på låtarna. Han stannade på någon låt och lyssnade i kanske i 40 sekunder, för att sedan byta.

Skivan tog slut och han säger:

"Jaha?"

Sådant gör ont.

Samtal igår:

JAG: Mamma, köpte du bröd?
MAMMA: Nej, för det äter du bara upp.

Är det så konstigt att jag har en ätstörning? Min mamma vill inte köpa hem mat för att jag KANSKE ÄTER UPP DEN. Buhu?

Min styvmamma var med då också. Hon blev jättearg:

STYVMAMMA: Ja, för man köper ju hem bröd som dekoration?

Mamma blev jättesur. Ingen säger någonsin sådant till henne - men hon behöver höra det ibland.

Varför jag älskar honom så mycket:

 - För att han alltid grinar när vi bråkar
 - För att han alltid kan prata om allt, han är den känslosamma av oss två
 - För att han skriker av glädje när han ser Mighty Ducks, och får gåshud (hur gulligt är inte det?! Det är en Disney - film!)
 - För att han alltid ställer upp för mig när jag behöver honom
 - För att han idag höll jordens tal för mig när jag berättade om att jag antagligen blir inlagd.

Han satt i säkert fem minuter och berättade hur mycket han älskar mig, att han inte kommer tycka att jag är konstig eller något som måste bli inlagd, och hur han kommer att ställa bilen utanför så att han kan sova i den, bara för att få vara nära mig.

Det var helt perfekt. Solen sken, jag var varm, han höll om mig...

Anorexia är inte vackert.

Det här är på riktigt, allihopa. När jag var på Mando skulle jag äta en måltid så att dom kunde se hur mycket jag äter. Fick gå runt med en massa anorektiker.

Jag är ju inte så där smal, är det här på riktigt? Jag kanske inte alls är så sjuk, jämfört med dom är jag tjock. Är det inbillning?

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vet ingenting längre. Känns som att jag har stått på en matta och någon ryckt undan den, och jag bara faller och faller.

Vem är jag ?

Smal vs för smal?

På Mando var alla jättesmala. Jag var lätt tjockast där.

Jag kommer att bli inlagd, förmodligen. Behandlaren ville det.

Hon sa att om jag fortsätter som jag gör, kommer jag hamna på sjukhus och så smångom kanske dö.

Jag är rädd.

Jag kunde inte. Vi övningskörde.

Hon började skrika - jag började gråta.

Vi åkte hem.

Nu har vi inte pratat på flera timmar.

Lyckat, Paris, lyckat. Så jävla värdelös.

Det som hände idag rev upp en massa sår. En massa gamla minnen. Det gjorde så ont.

Och idag ska jag berätta. För mamma.

Vet ni vad ja är orolig för? Att hon ska göra som när jag var liten. När jag var ledsen, när pappa slagit mig, när hon skrikit på mig, när något hänt, har hon alltid reagerat på samma sätt. LIKGILTIGT. Som att det inte spelade någon roll. Som att jag inte betydde något för henne.

Jag är rädd för att hon kommer att göra som hon alltid gör. Vifta bort det. Inte ta till sig.

Jag är så rädd för det att jag gråter nu. Tårarna bara rinner och ångesten gör mig omväxlande kall och varm.

Förlåt för ett osammanhängande inlägg, jag har bara ingen annan att vända mig till

Wow. Jag har så mycket att tänka på. I min hjärna snurrar tusentals frågor runt.

Jag vet inte var jag ska ta vägen - men nu ska jag städa och sedan baka och sedan övningsköra. Och lyssna på bra musik, högt.

Tack för att ni finns, era kommentarer får mig att må bra. TACK<3

JAG KLARADE DET! WOHO! Jag fick 57 av 65.

Nu är det bara uppkörningen kvar. Har bokat tid för den med... satan vad nervös jag är. Det MÅSTE gå. Måste, måste, måste. Hua...

Jag har pluggat nästan hela dagen idag. Och det känns bra inför imorn... det är då det gäller. Håll tummarna gott folk.

Hur mycket kostar det förresten? Ni som blir/har blivit behandlade, hur mycket kostade det för er?

Palla att jag måste betala allt själv, om jag inte ska berätta för mamma (nej, det orkar jag inte just nu). Att berätta för pappa kan jag ju bara glömma. Han skulle hata mig.

Vaddå "lunch serveras"? Är dom helt j*vla galna?!

Vaddå LUNCH? Är det meningen att jag ska sitta där och ÄTA?

Alltså. Nej. Jag kan inte.



Jag hyperventilerar.

Du kallas härmed till ätutredning/bedömning

***dagen den **/*-08 kl.**.**

Vänligen ring på tel: ********* eller kontakta mig per mail på **************.*****@mando.se, snarast, för att bekräfta tiden.
Är telefonsvaren inkopplad går det bra att lämna ett meddelande.

Lunch kommer att serveras.
Besöket kostar 140 kr. Medtag gärna jämna pengar.
Vi tar ej kontokort. Frikort gäller.

MVH
**************** ******

Jag är tjock och fet och jag vill bara dö. Hur fan kan det göra så ont?

Man ska aldrig lita på folk. ALDRIG. Man kommer ALLTID att bli sårad då.

Duschen är min värsta fiende. I den står jag naken, och jag hatar det!

Jag hatar den för att:

1. Jag är naken. FETT. Euw.

2. Jag känner varje jävla äcklig benknota. Tittar jag ner ser jag två gigantiska höftben. Tvålar jag in mig så känner jag nyckelben, revben, ryggrad, bröstben...


Det bästa är att jag har en helkroppsspegel precis bredvid badkaret. Helkroppspegel som i visa - allt - som - dallrar vs. visa alla benknotor.

Det är precis såhär jag är, hela tiden. Ena sekunden är jag asfet. Andra sekunden äcklas jag av allt BEN. Hur fan är det möjligt?

Jag har varit ute i solen hela dagen och fått lite färg... ni kan ju inte förvänta er att jag ska blogga när det är nästan 30 grader ute? Den enda gången då jag kan vara ute utan att frysa, hehe.

Jag har precis läst ut körkortsboken också...! Snart är det dags, är SÅ nervös.

Och ja, jag vet att jag har konstig syn på vad som är smalt eller inte. Har ni inte märkt det förrän nu?

Vad gör människor när dom inte är med sin pojkvän? När man är hemma helt själv?

Jag har kollat igenom bloggar. Jag har pluggat körkortsteori. Jag har kollat på bilder. Jag har pratat med folk på msn. Jag kollar på Sex and the City - men har redan sett alla avsnitt SÅ många gånger. Jag har läst lite i en bok.

Vad ska jag göra nu? Jag är helt förvirrad. Jag har absolut INGET att göra.

Jag vill bara vara liten och oskyldig igen. Sådär liten så att man springer till mamma om man har slagit i knät, och tror gott om alla människor.

Jag vill vara naiv, tro det bästa om folk. Jag vill vara liten och omtyckt och tro att hela världen kretsar kring mig. Liten, oskyldig, och det enda jag behöver bry mig om är vem jag ska leka med idag.

Mamma har varit borta rätt länge nu. Jag börjar bli orolig. Hon sade att hon skulle komma hem lite senare (och det sade hon vid 2!) och förhöra mig om körkortsteorin, men hon har fortfarande inte svarat på mina sms eller samtal.

Jag börjar bli orolig. På riktigt. Snälla, lämna mig inte