My Ana Life

Jäklar, ångest ångest ångest.

Jag kan inte andas.

Varför kan det inte få gå bra, minst två dagar i rad.

Jag kan inte ens se tangenterna så förlåt mig om jag skriver otydligt eller stavar fel eller så. Det är som en dimma framför ögonen - jag har panik. Jag kan inte andas.

"Dumma, feta kossa!" ekar det i mitt huvud, om och om igen. Och jag kan inte andas!

Nu måste jag göra något, tänka på något annat, än mat och fett och kalorier och vikt och fett och oduglighet och rakblad och fett och panik.

Jag har varit upptagen med en vän hela dagen. Vi sprang runt och gjorde stan osäker - så ursäkta för dåliga uppdateringar.

Men oj så bra jag har ätit idag, ni kan aldrig ana. Jag har varit så himla duktig *klappar mig själv på ryggen*! Det bevisar verkligen att mår man bra så äter man bra.

När man inte kan sova, vet ni vad jag gör då? Jag ligger och stirrar. Oftast på min kropp.

I natt låg jag och glodde på min arm, och på dom fula ärren på min ena arm. När jag sedan vände blicken till den andra armen fick jag en chock: min andra arm är ju mycket fetare än den andra! URSCH, hur kan det ens vara möjligt? Jag har gått runt och dragit i fettet på min ena arm, när den andra är dubbelt så stor!

Det var INTE lätt att somna efter det konstaterandet.

Jag är så löjlig. Jag tror att sluta skolan var en nackdel för mig, för då fick jag typ social träning.

Det är inte det att jag är konstig eller udda, eller att jag inte vet hur jag ska bete mig. Det är något annat...

Jag bara hatar folksamlingar och andra människor, mest för att folk stirrar så jäkla mycket. Dom stirrar på mitt hår, mitt ansikte, min kropp, ALLT. Det gör mig nervös, det känns som att jag är världens största tjockis och att dom glor på min svullna, äckliga kropp.

Jag hatar det.

Ni är så söta.

Klart att jag inte ger upp, men det går väldigt, väldigt dåligt just nu.
Det känns som att jag inte har någon eller något att kämpa för, så varför ska jag? Allting blir mycket bättre för alla andra om jag bara försvinner.

Det är det jag känner, och det kan inte ni, hur söta och snälla och gulliga och underbara och smarta ni än är, ändra på. Men tack för att ni stöttar mig! Ni är bara så himla bra.

Jag berättade allt om min födelsedag för en tjejkompis igår.
Sådant jag inte ens har berättat här. Sådant som gör FÖR ont.

Vet ni vad som hände? Hon började gråta. Hon tyckte att allting var helt sjukt. "Såhär borde det inte få gå till!"

Vet ni vad jag säger till folk som klagar på sina familjer? Jag brukar berätta lite om mitt liv. Folk brukar bli chockade. Plötsligt verkar deras liv inte så himla jobbiga längre.

Smalast vinner?

Vinner vad?
En snabbare väg till döden.



Ja tack.

Jag kan inte sitta här och låtsas. Jag kan inte vara en inspiration till er som vill bli friska när allt jag vill är att gå ner i vikt.

DET är anledningen till att jag inte bloggar så mycket. Jag vill inte ljuga, men jag vill inte heller sitta och säga hur dåligt jag mår och hur dåligt jag äter, när jag vet att det finns folk här som tar åt sig.

Jag KÄNNER i kroppen att jag har gått upp i vikt. Antagligen jättemycket. Jag MÅSTE väga mig, jag är SÅ ÄCKLIG och jag vill ner, ner, NER.

Snälla, säg ingenting. Jag vet att det är fel. Men jag är svag, så himla svag. Förlåt, men jag kan inte...!

Den där ångesten...
När man inte ens kan andas.

Det gör så ont. Och jag vill bara döda.

Min arm är inlindad i bandage, men jag vill bara slita upp det och sätta kniven rätt i armen, rakt genom senor och ligament och ben. Och vrida om. Smärta. Men ändå en bättre smärta än den man känner inuti.

När jag var liten drömde jag mardrömmar om rakblad - och då visste jag inte ens varför och hur man skär sig i handlederna!

I mina drömmar skar jag för mycket och för djupt. Det var blod överallt. Jag dog i drömmarna, för att jag skar mig i handlederna med rakblad.

Jag har alltid varit livrädd för rakblad, just på grund av detta. Jag har haft problem med att raka benen för att jag är rädd för dom! Och nu är jag rädd för att jag inte vill, eller kan, vara utan rakbladen.

Jag skar mig igår. För mycket och för djupt. Det var lite panik där ett tag. Men nu ska det nog vara bra, förutom att det gör ont som sjutton.

Vart är mitt liv påväg? Jag vill inte dö. (Tror jag.)

Sov ett par timmar på förmiddagen. Huvudet känns tungt och ögonen alldeles svullna - great. Jag måste ställa in alla möten idag för jag orkar verkligen inte sitta som en zombie och stirra utan att ha något att säga.

Det känns som att alla är besvikna på mig, vad jag än gör. Ingen tycker om mig längre... och jag VET att det är så.

Nu ska jag kolla klart på Rachel Ray. Kram.

Jag och Boyfriend är Carrie och Berger! Damn, vad läskigt.

Ni som har SATC hemma, kolla på avsnittet "Hop, Skip, and a Week". Den här scenen är JAG och BOYFRIEND. Det är läskigt. Det där munhuggandet... hoppandet fram och tillbaka i hat och kärlek... ursch.


Och ja, jag har problem med att sova. Just nu är jag så hungrig att det känns som att jag ska dö, men jag har haft sådan hysterisk ångest att jag inte kunnat äta något. Och skulle jag gått upp för att äta hade jag i alla fall inte somnat, för då hade jag haft ännu mera ångest...

Kärlek till sömnpillrena som jag snart får igen.

Jag märker ju att jag orkar mer nu än förut, trots att jag antagligen väger mindre nu. Jag orkar lyfta grejer, jag orkar bära saker, jag är inte lika okoncentrerad.

Ändå så vet jag inte hur länge till jag orkar. Jag mår jättedåligt i hela kroppen så fort jag ätit. Jag skakar, mår fruktansvärt illa och får en hemsk huvudvärk.
Ärligt talat, så mår jag mycket bättre när jag svälter. Min kropp och mitt huvud mår bättre.

Jag vet inte hur mycket längre jag klarar av det här. Det finns liksom ingen mening. Jag vill bara skära, bränna, skada, döda. Så mycket ilska, men ändå så mycket tomhet. När tar det slut?

Chihuahua


Lasapso


Shih tzu


Malteser


Bichon Havanais


Yorkshireterrier


Golden Retriever

Jag vill ha en liten hund, men jag är så himla kär i Goldens psyke. Så himla trevliga hundar, lugna och gosiga och trogna.

Är det någon som har någon erfarenhete av dom här hundarna?

Jag måste skärpa mig.

Jag är så van vid att visa upp en glad och perfekt version av mig att det går av bara farten nu.
Duscha, BUS, sminka sig, fixa håret. Gå ut och vara glad. Men jag vet inte om jag orkar längre... vem ska jag låtsas för? Och varför?

Jag vet att jag bloggar mindre än förut. Det är bara för att det inte händer så mycket i mitt liv just nu som jag får inspiration av. Jag sitter mest hemma och stirrar, och då får man inget att skriva om.
Och jag tänker inte skriva bara för att skriva, speciellt inte inlägg som "ååh jag har bloggtorka just nu, buhu, vad ska jag skriva om?!"
Då väntar jag hellre tills jag kommer på något intressant och skriver något som ni kan läsa utan att gäspa av.

Vackra, fina flicka. Varför kan du inte se att du förstör dig själv?
Varför slutar du inte?

Jag vet vad hon går igenom. Den där tomma blicken...

När man har allt, men ändå så lite, vad finns då kvar att leva för?
När man har ALLT, men ändå INGENTING, vad är då meningen med livet?

Vad händer sen?

Det gör ont, det gör ont, jag kan inte andas...
Smärta.

Vem ska nu ta hand om mig?
Vem ska nu se till att jag äter?
Vem ska nu krama mig när jag är ledsen?
Vem ska nu hålla om mig när jag är rädd?

Vem vill egentligen ha ett äckligt freak som mig? Misslyckad, missanpassad, fel, konstig, värdelös.

Jag sitter och stirrar och folk pratar och skrattar. Folk rör sig, hoppar och ler, hela jag går i slow motion.


Det var du och jag mot världen mormor, men du dog.
Det var du och jag mot världen Boyfriend, men du försvann.

Hur kan det göra så ont? Jag vet inte var jag ska ta vägen. Om dagarna sitter jag och stirrar i ren apati och på nätterna ligger jag och gråter. Och i rummet bredvid ligger min mamma och hon hör min gråt.


DET GÖR SÅ JÄVLA ONT ALLTIHOP!

Nu är vi inte tillsammans längre. På riktigt den här gången - jag har bestämt mig.

En kille som hellre sitter hemma och spelar spel - han förtjänar inte mig.
En kille som skiter i mig hela födelsedagen - han förtjänar inte mig.
En kille som skiter i mig dagen efter min födelsedag - han förtjänar inte mig.
En kille som går ut och festar hela natten dagen efter min födelsedag - han förtjänar INTE mig.


Jag är inte världens bästa. Jag är inte perfekt på något sätt. Men jag vet bättre än att stanna i ett trasigt förhållande.

Jag vet, förlåt för tretusen bilder. Men jag måste bara säga det, jag tycker att hon är så vacker. SÅ vacker. Älskar kombon blont hår och bruna ögon. Så vill jag se ut.

En rolig grej om mig: när jag var liten hade jag mörkt, mörkt blåa ögon. Sedan fick jag bruna ögon, sedan ändrades dom till det dom är idag. Skumt vad? Undrar hur det kan ha blivit så.