My Ana Life

Fan, vad jag är trött på den här meningen: "Titta vilken fin klänning/skor/örhängen/valfritt - vad - fan - du - vill, dom/den kanske jag till och med kommer använda någon gång! Jag vet inte när, men kanske någon gång!"

TÄNKER ni inte på planeten?! Visst, jag shoppar mycket. Visst, jag har en del oanvänt i garderoben. Men jag är fan inte stolt över det och tycker att det ger mig status för att jag har en massa plagg hängande i garderoben. Töntigt och oförsvarbart!

Varje gång du köper någonting så bidrar du till koldioxidutsläppen!

Har ni tänkt på att alla i USA och Storbritannien säger "Yeah, thank God"?
Och att vi i Sverige säger "Ja, tacka Fan för det"?

Haha, lite kul är det ju.

Hur kommer det sig att man är så himla bra på att ge goda råd till andra, men inte till sig själv?

Varför är man så blind när den gäller en själv?

Att ha kul tillsammans, även fast man är med varandra varje dag. Den här blicken, som Sam har när hon tittar på Lindsay... det är kärlek, folk. Riktig kärlek. Då spelar könet ingen roll.

Precis så borde det vara med allt... peace, love, and understanding. Det är vackert.

Ni som tar droger för att gå ner i vikt... vad sjutton TÄNKER ni med?

Allvarligt. Jag är stark. STARK som kan motstå maten, det var det som fick mig att må bra. Det ÄR det som gör mig stark, det är det som skiljer mig från mängden... jag valde det (svälten) för att jag KAN och för att jag är fan BRA på det.

Jag tycker det är TRAGISKT med er som tar droger för att kunna gå ner i vikt. Jag tycker synd om er, för ni har inte sett 30 - åriga tjack - pundare sitta och nojja över skuggor. Ni har inte sett 25 - åriga horseare (heroinister, eller hur man nu säger) få panikutbrott. Ni har inte sett 20 - åriga koksare (kokainpundare) tro att dom äger världen för att sedan få jordens AT (avtändning).

Jag har sett det. Jag har träffat folk som suttit i fängelse. Jag har träffat alla möjliga sorters människor. Jag har träffat killarna som sägs sälja tjack och koks till prinsessorna.

Ni. Vill. Inte. Hamna. Där. Jag lovar.

Nu ska jag gå ut och ta en cigg och lugna ner mig lite.

Hur vet man när man är "frisk"? Hur kan man veta att nu, NU är allting över?

Ibland känner jag att jag mår bra. Så kan saker hända, såsom saker min mamma sade idag, och då vill jag bara dö igen.

Hur vet man? När man inte känner något när hon försöker trycka ner mig? När jag inte känner att jag vill svälta varje gång något händer? När?

Kom in på Kissies blogg av en slump. Och läste hennes frågestund, där hon skrev att vänner alltid går före kärlek.

Då började jag fundera. Så var det för mig också förut. Men träffar man den rätta killen måste man ge upp en del grejer... min Boyfriend är min bästa vän, mitt syre, min sol som får mig att leva. Utan honom är jag verkligen ingenting - han är den som får mig att må bra. Och det tror jag faktiskt inte att en tjejkompis kan göra på samma sätt.

Men det där är också ett problem - gör vi slut så har jag INGEN. Jag har verkligen valt att satsa på den här killen - vad gör man om han inte är den rätta? Hur vet man när man hittat "den rätte"?

Jag undrar varför det är så himla mycket roligare att gå ner i vikt än att äta.

Jag vill förstå. Jag gillar tekniska grejer, jag gillar att förstå hur saker och ting fungerar. Men det här makes absolutely no sense. HUR kan man få en sådan kick av att se vikten dala? Jag förstår inte.

Den kicken är så himla mycket härligare än mat någonsin kan bli.

Haha, kom på en grej vi satt och funderade på igår. Vi satt och muppade oss som vanligt, och sedan kom den stora frågan upp:

Kan killar få orgasm, eller heter det bara utlösning för killar?

Runka är det ju bara killar som "kan göra". Tjejer onanerar, inte runkar. Då är det väl bara rättvist att vi tjejer får orgasm och killar "bara" utlösning?

(Ja, vi ÄR störda, hehe)

Jag har varit och shoppat en massa inför Greklands - resan. (Ångest i provrummet? Javisst!) Fyfan vad kul det ska bli.

Jag shoppade med en vän, och nu satt vi och pratade en stund innan hon tog tåget hem. Hon sade: "jag har ju solklar anorexia, jag måste tvinga mig själv att äta varje dag, jag måste tvinga mig själv att inte sluta äta... varje dag, varje måltid."

Och vet ni vad jag tänkte? Först blev jag lite chockad. Orka vara så öppen med anorexia? Orka att hon väger 10 kg mer än mig?

Vet ni vad jag tänkte sedan, när hon hade åkt hem? Hon har rätt. Varför "smyga" med anorexia? Det bidrar ju bara till att sjukdomen trycks undan ännu mer, blir något man skäms över och inget man talar om, och då kommer det aldrig att komma några bra behandlingar.

Och vad spelar det för roll att hon väger 10 kg mer än mig? Anorexia sitter i huvudet, inte i kroppen. Måste man tvinga sig själv att äta för att man absolut inte vill - ja, då ÄR det en ätstörning. Spela roll hur mycket man väger?

Jag var ute och skulle möta upp en tjejkompis imorse. Det första hon säger är "åh, vad lång och smal du är...! Du ser ut precis såsom jag vill göra!"

Det roliga är att hon ser ut precis såsom JAG vill se ut, kort och smal. Fast hon tycker förstås att hon är kort och tjock.

Finns det någon därute som är helt nöjd med sig själv, som verkligen inte vill förändra något med sitt utseende? Den personen skulle jag vilja träffa.

Trötthet
                 Uppgivenhet
      Vilsenhet                   Ledsamhet

Förtvivlan

                                                 men framförallt, hopplöshet

Man går INTE ner i vikt av att spy. Därför att:

1. Kroppen tar åt sig kalorierna och börjar bränna det direkt.
2. Man får aldrig, ALDRIG upp allt
3. Ju mer du spyr, dessto mer KOMMER du att äta. Kroppen ställer in sig (precis som vid att inte äta) vid svält och går konstant och väntar på mat. Och när den får det.... POFF - tjock!
4. Man är konstant TRÖTT och blir inte ens pigg av mat / flytande kalorier för att allt används för att underhålla kroppen och dess organ. Så man orkar inte träna.

5. Har du någonsin sett en smal bulimiker?

Om jag bara fick säga en sak till er som verkligen, VERKLIGEN skulle gå in, och ni skulle följa... så skulle det vara:

BÖRJA ALDRIG SPY.



Det finns absolut inget positivt med det.

1. Man går ALDRIG ner i vikt
2. Man blir tjock av det
3. Man har konstant ont i magen
4. Man är alltid ojämn i humöret
5. Kroppen tar så JÄVLA mycket stryk av det
6. Man kan ALDRIG äta NÅGONTING utan att spy, vilket gör att man ALDRIG någonsin känner sig nöjd, vilket gör att man äter, och sedan spyr, och sen mår illa, och sen äter, och sedan spyr. Sen svimmar man för att man mår så JÄVLA ÄCKLIGT DÅLIGT.

Visste ni förresten att ämnesomsättningen sjunker med 10% om man slutar röka?

Jag har en tjejkompis, hon har precis fyllt 18... och hon har precis fött barn.

Jag vet inte vad jag ska tycka om detta, slösar man inte bort dom bästa åren i sitt liv ifall man får barn såhär tidigt? Eller har jag fel?

Ett barn är något fantastiskt och underbart, men man har ett stort ansvar för barnet. Kan man verkligen ta hand om ett barn när man är så ung, utan livserfarenheter och utan en stabil ekonomi (och i hennes fall, halvkass utbildning)?

 - att sitta och gråta för ingenting

 - att tro att alla hatar en

 - att tro att ingen älskar en

 - att tro att man är fulast i hela världen

 - att tro att man är tjockast i hela världen

 - att inte kunna röra sig för att man har sådan ångest

 - att VETA att man är helt värdelös

... vad skulle du bli då? Om du fick chansen att bli vad som helst, vad skulle du bli?

En annan sak jag har tänkt på är vem som kan säga att någon har anorexia.

Visst, kriterierna för anorexia är ju typ att man måste ligga på under 15% av sin normala kroppsvikt, men ändå.

Jag vet att många "anorektiker" där ute blir skitarga på alla de som klagar över att de ätit mycket, och säger typ "en riktig anorektiker skulle inte äta sådär mycket" osv.

Måste man ha legat inne för att få kalla sig anorektiker? Måste man väga 40 kg för att få kalla sig anorektiker? Förtjänar man inte att få hjälp av ana om man inte är smal?

De som väger 80 kg och mer därute och svälter sig själva. Vad ska de kallas? UNSare? ´

Hm. Mycket som rör sig i min skalle just nu