Magont
Alltså, jag börjar snart grina. Jag har SÅ ONT i min mage att det känns som att jag ska dö!
Kan ni testa en grej för mig? Om ni ligger ner på rygg och sätter fingertopparna in i magen, typ vid naveln, och trycker lite lätt rakt in... har ni puls där då?
För mig bankar det i hela handen bara jag lägger handflatan på magen. Jätteläskigt. Är det verkligen normalt?
Spank me
Okay, jag måste be om ursäkt för min dåliga uppdatering.
Jag har märkt att nu när jag mår mycket bättre behöver jag inte uppdatera sjutton gånger om dagen längre. Konstig känsla, efter att ha varit beroende av bloggen så länge.
Jag funderar på att starta upp en ny blogg, en icke anonym. Det finns så mycket jag vill visa er... hehe. Men då kommer jag ju inte att kunna skriva om min ÄS - tankar längre... hm, svårt det där. Ja ja, vi får se hur jag gör. Det är inget beslut som jag kommer fatta idag eller imorn, om jag säger så.
Tommy Lee och Hugh Hefner
Okay, jag ska vara ärlig. Det finns inte många människor / kändisar som jag känner att jag vill träffa. Det finns typ två. Och den ena är Hugh Hefner, och den andra är Tommy Lee.
Jag fick en VIP - inbjudan till Caféet till i torsdags. "Äsch, skitsamma", tänkte jag, "orka festa en torsdag, när jag dessutom ska upp och träna tidigt dagen efter".
MEN HALLÅ, ÄR JAG HELT JÄVLA DUM I HUVUDET ELLER. Bra jobbat Paris, du missade Tommy Lee liksom. Great. Jag känner för att bitchslappa upp mig själv för att jag är så klantigt. Hur kunde jag?!
Angående drömmar
Jag måste bara säga en sak. Jag gjorde Drömmar nyss. Och dom blev inte så värst bra, alldeles för platta för min smak (ja, jag är perfektionist).
Men vet ni vad? Jag bara ryckte på axlarna! Hade det varit som vanligt hade jag börjat störtböla och skrika och haft mig. Jag tror att mamma blev förvånad över min reaktion. Jag blev också förvånad. Hehe.
Kram!
Men vet ni vad? Jag bara ryckte på axlarna! Hade det varit som vanligt hade jag börjat störtböla och skrika och haft mig. Jag tror att mamma blev förvånad över min reaktion. Jag blev också förvånad. Hehe.
Kram!
Cupcakes, bullar och kakor
Hihi, vet ni vad jag ska göra nu? Jag ska baka. Jag är bra på att baka, och vi får gäster imorgon. Jag ska baka söta cupcakes med glasyr, kanelbullar och Drömmar.
Det känns verkligen som att något har lossnat för mig. Visst, jag har ångest. Visst, jag låg och grät halva natten igår. Men ändå, jag börjar se ljuset i tunneln, jag börjar se slutet på anorexin. Jag orkar inte vara den sura och griniga tjejen som inte orkar göra någonting. Jag orkar inte det längre. NU ska jag bli frisk!
Trots detta måste jag ta det lugnt och inte hetsa fram friskheten. För jag vet att jag alltid sätter upp extrema mål för mig själv, och till slut brister det.
Men nu ska jag baka bullar. Kommer svara på alla era kommentarer så fort jag kan! Puss på er <3
Ronnie
Tack Ronnie, för dom här orden:
"...alla är inte så smarta tyvärr...de blir kroniker och slutar sina liv som mediokra urtrista smala människor med medelsvenssonjobb som de precis klarar av. de fortsätter balansera och kompromissa med anorexin. väljer att satsa på att låta sjukdomen leva kvar istället för att göra karriär. du kan räkna matte själv och du vet vad som krävs för att tillfredsställa anorexin. minus tusen kalorier gör dig inte till en framgångsrik chef på en pr-firma...det gör dig till ett arbetskolli på samhall eller till ett biträde i en ica-butik. "
Jag tänker inte sluta som ett kolli, det är ett som är säkert. Helena och jag pratade om det där, när jag låg inlagd. Vi ÄR för smarta för anorexi. För var kommer det att sluta? Jo, precis som Ronnie skrev, på en jävla Ica - butik någonstans, och man kommer knappt klara av ens det. Ångest hela dagarna och att kompromissa med anorexin hela tiden.
Nu ska jag fortsätta med "det jag är så upptagen med". Ni får veta om ett tag, hehe.
"...alla är inte så smarta tyvärr...de blir kroniker och slutar sina liv som mediokra urtrista smala människor med medelsvenssonjobb som de precis klarar av. de fortsätter balansera och kompromissa med anorexin. väljer att satsa på att låta sjukdomen leva kvar istället för att göra karriär. du kan räkna matte själv och du vet vad som krävs för att tillfredsställa anorexin. minus tusen kalorier gör dig inte till en framgångsrik chef på en pr-firma...det gör dig till ett arbetskolli på samhall eller till ett biträde i en ica-butik. "
Jag tänker inte sluta som ett kolli, det är ett som är säkert. Helena och jag pratade om det där, när jag låg inlagd. Vi ÄR för smarta för anorexi. För var kommer det att sluta? Jo, precis som Ronnie skrev, på en jävla Ica - butik någonstans, och man kommer knappt klara av ens det. Ångest hela dagarna och att kompromissa med anorexin hela tiden.
Nu ska jag fortsätta med "det jag är så upptagen med". Ni får veta om ett tag, hehe.
Det rinner av mig som vatten
Yeah, yeah. Skriv hur elakt ni vill, jag tar ändå inte åt mig. Jag är den jag är och jag är stolt över mig och min familj, det kan inte anonyma kommentarer ta ifrån mig.
Äsch, orka ens försvara sig.
Idag har jag TON att göra, därför kommer det att vara dåligt med uppdateringar. Men allt jag kan säga är att mitt liv äntligen börjar lösa sig för mig. Det är som när man har ett garnnystan (eller iPod - sladden, varför är den ALLTID så jäkla trasslig?!), och det är helt ihoptrasslat, och man börjar nysta upp det. Precis innan man fått upp det... och vet att man kommer att få det, den känslan har jag just nu.
Anorexi är inte en del av mitt liv på samma sätt längre. Jag behöver inte min sjukdom längre. JAG är stark utan den och JAG kan göra det JAG vill. Jag vill börja leva mitt liv igen, med glädje, med vänner, med Boyie. Med min familj. Jag vill ha en karriär, jag vill ha pengar, jag vill bli störst, bäst, vackrast. Och det kommer jag att bli också, var så säkra.
Med kärlek, Er Paris
Äsch, orka ens försvara sig.
Idag har jag TON att göra, därför kommer det att vara dåligt med uppdateringar. Men allt jag kan säga är att mitt liv äntligen börjar lösa sig för mig. Det är som när man har ett garnnystan (eller iPod - sladden, varför är den ALLTID så jäkla trasslig?!), och det är helt ihoptrasslat, och man börjar nysta upp det. Precis innan man fått upp det... och vet att man kommer att få det, den känslan har jag just nu.
Anorexi är inte en del av mitt liv på samma sätt längre. Jag behöver inte min sjukdom längre. JAG är stark utan den och JAG kan göra det JAG vill. Jag vill börja leva mitt liv igen, med glädje, med vänner, med Boyie. Med min familj. Jag vill ha en karriär, jag vill ha pengar, jag vill bli störst, bäst, vackrast. Och det kommer jag att bli också, var så säkra.
Med kärlek, Er Paris
Angående pro - ana - bloggar
INTE the only thing that matters! Era familjer, vänner, pojkvänner? Skola?
Jag blir så ledsen. Ibland kommer jag in på pro - ana - bloggar av misstag. Jag börjar nästan gråta... ser ni inte hur sjuka ni är?
Samtidigt får det mig att förstå hur extremt långt jag har kommit. Jag är så j*vla duktig! Om jag kunde skulle jag klappa mig själv på ryggen.
Arga tonfall och utbrott
Jag sov med Boyie inatt. Och på morgonen när vi vaknade kallade jag honom för ett smeknamn jag brukar använda till honom (ett jättegulligt smeknamn, men inte typ puttinuttisötispötis) och han får ett utbrott och skriker:
"Jag vill inte att du kallar mig det där! Jag hatar det!"
Och sedan blir det knäpptyst. Jag ligger och blundar, har jordens klump i halsen och det känns som att jag ska börja gråta vilken sekund som helst. "Gråt inte Paris, gråt inte!" viskar jag om och om igen i mitt huvud.
Han beter sig som ingenting. Och det var säkert ingenting! Men jag höll på att gå i bitar. Jag är så fruktansvärt känslig... ifall någon använder ett argt tonfall till mig blir jag extremt ledsen.
När allt går fel.
Alltså, ursäkta språket, men jävla piss skit vecka.
Jag har missat min hårtid, så mitt hår är kaos.
Jag har missat min nageltid, så mina naglar är kaos.
Jag har krockat med biljävel, så den är kaos.
Jag missade ett viktigt möte, så nu är folk sura på mig.
Jag missade en telefontid med tio minuter, så nu är jag förbannad på mig själv.
ALLT som har kunnat gå fel HAR gått fel.
Jag orkar inte. Så jävla värdelös på allt jag gör, jag kan inte ens läsa en tid på en lapp? Värdelösa jävla sopa! Jag vill bara gråta, slå och sparka mig själv.
Kaos
Fyfasiken vilken tråkig dag jag har haft idag!
Vet ni vad jag har gjort?
Jag gick upp drygt en timme innan solen gick upp (det var vad dom sade på radion när jag satte mig i bilen i alla fall).
Körde till ett bilställe där jag lämnade in bilen på service - och sedan gick jag hem till min pappa. Och vet ni vad jag gjorde sen?
INGENTING. Hela dagen har jag suttit och glott på tv! I ett par timmar lyckades jag sysselsätta mig med att städa och putsa allting tills det var kliniskt rent, men det går inte att skrubba hur länge som helst. Helt värdelös dag...
Inget internet, min mobil är trasig så jag har inga nummer, en trasig laptop...
Det enda jag hade var en storbildstv och en Viasat - box, och ett hemmabiosystem. Så jag satte på MTV och skrämde grannarna lite med mitt oljud när jag dansade och sjöng, hehe.
När allting bara går FEL
Alltså, hela den här dagen har bara gått FEL.
Jag vaknade galet tidigt med kramper i magen, tog två alvedon, somnade om, vaknade en halvtimme senare och upptäcker att jag rivit mig på benet så att jag blöder och äcklat ner hela sängen. Ligger och drar mig till tio.
En person jag skulle ha möte med ringer klockan elva och frågar var fasiken jag håller hus - jag trodde att mötet var klockan 13. Säger att jag kan ta mig dit på tio minuter men det går tydligen inte.
Har redan satt mig i bilen och tuggar på en banan, som smakade klister, och blir tvungen att vända tillbaka hemåt igen. Då är dom bästa parkeringsplatserna upptagna!
Nu sitter jag här, svettig, arg och irriterad. Med en klister - banan i magen. Grr.
Hela mitt liv är en tävling
Jag tävlar alltid, i allt. Jag vet inte varför, men jag älskar att tävla.
Och nu fick jag höra att Boyie inte mår så bra, och att han knappt äter något. Och då vaknar tävlingssidan hos mig, jag måste alltid vara värre! Jag ska alltid vara värst (jag vet, det låter jättehemskt, men jag gör det inte med flit).
Jag hatar den sidan hos mig, men det är så svårt att göra något åt det. Ursch.
Att gå upp i vikt
Jag dööör. Jag tror att jag har gått upp i vikt.
Jag har en sådan där dag när inget sitter bra på en, utan man ser bara fet och äcklig ut vad man än sätter på sig. Jag ser TJOCK ut. Vidrig.
Jag ser mycket större ut än mitt BMI. Jag känner mig normalviktig. Om jag bara går ner till 40 så kommer det att kännas bättre igen...
Jag ser är stor som ett hus just nu, och det är inget jag bara säger. Jag vill, jag MÅSTE gå ner lite i vikt. Inte mycket. Bara några kilon. Det kommer inte att vara farligt för mig.
Problemet för mig är att JAG VILL BLI FRISK. Men jag vägrar att gå upp i vikt. Jag VILL INTE. Då dör jag hellre. Jag hatar fett, jag har min stora kropp, jag hatar känslan av att vara stor. Hatar det!!!
Agyness
Huuuh, ni kan aldrig ana när jag var uppe i morse. Jag var uppe i samma tid som dom flesta efterfester BÖRJAR. Typ.
Så just nu håller jag på att avlida av trötthet, ska sova lite. Men jag kommer tillbaka snart med lite mer uppdateringar!
PUSS PUSS PUSS PUSS!
Att tycka synd om sig själv - eller inte?
Vet ni vad jag kom att tänka på?
Jag kanske tycker synd om mig själv, precis som några av er säger. Men vet ni vad, jag har kommit så lång väg på bara ett år. Jag har gått från att VERKLIGEN tycka synd om mig själv och från att se ner på andra människor till en helt annan, mycket ödmjukare människa.
Ja, förut tyckte jag att jag var bättre än andra för att jag inte åt. Jag kände mig stark, för att jag behövde inte det som andra behövde. Men det gör jag inte längre! Jag är svag, inte bara i kroppen, utan även i huvudet. Men det blir bättre och bättre, kanske inte märkbart dag för dag, men kollar man bara ett halvår tillbaka i tiden så skäms jag nästan.
Och det ska bara bli bättre. Jag är full av motivation!
True face of anorexia
Är det jobbigt att se sådana här bilder?
Jag har inte hunnit uppdatera så mycket idag, har suttit hos doktorn hela dagen. Blivit röntgad och så, för revbenen... dom ville kolla att jag inte punkterat en lunga och fått in blod, eftersom jag har svårt att andas.
Jag hatar att behöva klä av mig inför andra människor sådär. Det var faktiskt riktigt jobbigt. Av med alla kläder inför tjejer som är typ tio år äldre än mig, max. Och höra hur dom tystnar bakom ryggen på mig. Och jag skäms. För vad? Ingen aning. Jag vet ju att jag är smal, men ändå... kan inte beskriva känslan.
Och sedan när man går ut ifrån röntgenrummet, så är dom alldeles tysta och säger inte ens hej då.
Jag är Blair
Du är mest lik Blair!
Du är en driven person och en sann romantiker. Om det är något som du vill ha så kan inget stå i din väg. Du är väldigt fåfäng och du tycker att det är otroligt viktigt med en vacker fasad. Du njuter också av uppmärksamhet, och du gör allt för att vara den populäraste personen i skolan.
Ursch vad läskigt. Det stämmer in exakt på mig. Likadant med stjärntecken, sådant tycker jag är DIREKT läskigt. ALLT stämmer in på mig.
Gossip Girl och Top Model
ANTM börjar imorn, missa inte det! Klockan åtta på trean.
Och här har ni en annan rolig grej om ni har tråkigt. Gör testet och se vem ni blir mest lik i Gossip Girl!
Själv blev jag Blair.
13 snart 30
Kom precis hem nu, och nu ska jag äta lite.
Jag skiter i om ni tycker att jag är tjock, jag VET att jag inte är det. Orka kommentera så onödiga saker.
Nu ska jag äta och fortsätta att titta på 13 snart 30.
