My Ana Life

Det hjälper faktiskt att skriva om det. Panikångest.

Ni vet, när man sitter och pulsen bara blir snabbare och snabbare och man får panik av bara tanken på allt man måste göra. Man får sådan ångest att kroppen blir seg och tung och man orkar knappt tänka tanken på att resa sig och gå ett par steg.

Bara tanken är ansträngande, och man måste koncentrera sig på att fortsätta andas. Ryckningar i kroppen. Dödsångest. Man vill hellre dö än att resa sig ur sängen. Man vill hellre dö än att gå utanför dörren.

Motivationstips: ta ett steg i taget. Om du måste iväg, till exempel till skolan, dela upp alla bitar i småsteg. Res dig upp ur sängen, belöna dig själv genom att säga "det var bra gjort!" istället för att tänka på resten av stegen du måste göra. När man väl kommit igång brukar ångesten släppa.

Vanessa - snäll eller slampig?


Mischa - tjock eller snäll?


Har ni tänkt på en sak?

Man blir extremt påverkad av hur en känd persons mest kända rollkaraktär beter sig (vilken jobbig mening!). Mischa Barton tänker man sig som Marissa i O.C., lite mystisk, farlig, lättpåverkad, må - dåligt - beteende.

Vanessa Hudgens föreställer man sig är precis som hennes karaktär i High School Musical - söt, flirtig och alltid glad.

Och bara för att man tänker på dom på det sättet så föreställer man sig att dom är så i verkliga livet. Jag läste lite på en skvallersida nyss, och läste lite kommentarer. I Vanessas kommentarer stod det bara "låt henne vara, hon är söt även om hon är trött!", "Vanessa är alltid perfekt, ÄLSKAR HENNEEE <333333"

Och i Mischas kommentarer stod det: "Hahaha, ja, visst har hon blivit feeet!", "kolla celluliterna!"


Tänk om det är Mischa som är söt och trevlig och Vanessa som är en liten snål bitch? Det har vi ingen aning om. Men vi bryr oss inte, för vi tror ändå att vi känner dom.

Det är fruktansvärt svårt att stoppa någon med anorexi. Eller, rättare sagt, det är i princip omöjligt att försöka få en nybliven anorektiker till att sluta svälta.

Många skriver och frågar vad dom ska göra för att stoppa sina vänners anorexi. Den krassa sanningen är helt enkelt att personen måste vilja det själv. Ja, man kan sondmata och ja, man kan tvinga en annan människa till att gå upp i vikt, men man kan aldrig få personen till att sluta svälta om denne inte gör det frivilligt.

Den ännu krassare sanningen är att många ändå inte lyckas med att gå ner  vikt så att det blir farligt. Många går ner några kilon och får uppleva den extrema ångesten som medföljer, men det är inte många som går ner till ett BMI på 13 - 14.

Man kan inte få en pro - ana att sluta svälta genom att säga det till henne / honom över Internet. Det är inte min uppgift att hjälpa alla pro - anas därute (även om jag skulle vilja det!) och det är inte heller eran. Det är familj, vänner, skola, omgivning och pojkvänner som ska reagera och göra något. Personer som står anorektikern nära. För dom är dom enda hon / han kommer att lyssna på.

Vet ni vad jag satt och funderade på? Det här är bara en tanke, en fundering, men tänk om det är så...

Det jag funderade över var om man måste vara svag i ett förhållande för att det ska vara "lyckligt". Jag slänger ur mig lite vårdslösa ord här, men fundera på det.

När jag var som svagast i psyket, var jag extremt beroende av Boyfriend. Jag ville vara med honom hela tiden. Och han var min Gud. Vad han än sade så var det rätt. Jag höll med om i princip allt. Jag tyckte att han var bäst.

Jag tror att det måste finnas en svagare part i ett förhållande för att det ska "lyckas". Det kan skifta fram och tillbaka mellan personerna, men det är oftast någon som måste ge sig i diskussioner.

När jag började stå upp för mig själv mera och slå mig fri från den där besattheten av Boyie, så gjorde vi slut. Han klarade inte av det, men å andra sidan är jag som ett litet barn och alltid extrem när jag gör saker.


Tror ni som mig, att man måste vara svag i ett förhållande?

Jag vet vad jag flyr ifrån, men inte vad jag söker efter - sagt av Michel de Montaigne.

Vad är det egentligen man söker efter? Jag vet vad jag vill ha, jag vet ju egentligen vad jag söker efter. Jag vill ha en karriär. Jag vill ha ett äckligt dyrt hus, en lägenhet i varje storstad, och jag vill vara på resande fot året om. Jämt, jag ska kalla världen för mitt hem.

Vad är det högsta man kan bli inom en karriär? Är det president? Vad tycker ni?

Dieter är inget utom bluff, det vet nog alla här hoppas jag?

Jag läser så mycket bloggar och ser i många av dom: "jag ska börja dieta nu, måste gå ner ett par kilo".

Okay, men sedan då? När du slutar gå på diet kommer du att gå upp i vikt igen. Det handlar om att hitta det som ni verkligen känner passar er själva.


Och likadant är det med alla "livsstilsdieter", typ a la Atkins eller LCHF. Äter man tillräckligt ensidigt så går man ner i vikt, så enkelt är det. Men hur bra är det egentligen för kroppen?

Jag tror att man ska äta av allt, men med måtta. Det mår man bäst av, både för kropp och psyke.

Det är så tragiskt, tycker jag. Blev ni intresserade av rubriken?

Det är resten av Sverige (och världen!) i alla fall. Jag tycker att det är trist att man ska lägga så stor vikt på Jessica Simpsons viktuppgång, eller att man bryr sig mer om vad Michelle Obama har på sig än vad hon säger.

Och det värsta är ju att vi inte kan skylla på media! Jag läser i olika bloggar och artiklar, där allt dom gör är att skylla ätstörningar på media. Men om vi inte ville se bilder på smala Lindsay Lohan så skulle vi inte få se det. Tidningspamparna vet att omslag med "sensationellt smala Lindsay Lohan" säljer.

Vi är inte intresserade av att läsa om Michelle Obama, eller om kriserna i Darfur. Vi vill läsa om supersmala kändisar, och om kläder... så varför skyller vi på att media skapar ätstörningar?

Vad kom egentligen först, hönan eller ägget?

Sanna Bråding är en klok kvinna. Kanske en klok kvinna som har gjort en del okloka val, men i grund och botten är hon väldigt smart.

Hon har varit drabbad av anorexi och beroende av droger, och haft extrem prestationsångest.

Här är ett citat av henne:

"Jag har aldrig vart ute efter folks sympatier eller medlidande på nåt sätt. Jag har aldrig försökt få mig själv att framstå som ett offer. Jag har hela tiden sagt att jag står för mina misstag o jag vet att jag gjort fel. Men det jag vill belysa e att det alltid finns ett VARFÖR o en ORSAK till att många hamnar fel i livet! O att dom som lättast dömer ofta saknar en stor erfarenhet själva!

Ju mindre man själv genomlevt, desto lättare e d att se vissa saker svart eller vitt..."


Och det är så sant. Ni som aldrig haft en ätstörning kan inte förstå hur det är. Ni som sitter hemma och aldrig provat något, aldrig gjort något, aldrig LEVT, ni ser allting i svart och vitt. Det finns så mycket mer.

Jag kan säga att det här öppnade mina ögon ännu mer. Jag kan förstå varför ni skriver som ni skriver till mig, om att jag är korkad som inte äter, osv. Men det är inte jag som är korkad. Det är ni som är trångsynta. Ni kan inte sätta er in i en annan människas sits. Ni tror att allting är guld och gröna skogar, eller precis tvärtom. Och jag kan förstå det nu. Men det är inte ni som kommer att komma någonstans, det är JAG, som har levt, som har upplevt, som har varit DÄR, som kommer att komma vinnande ur det här.

Lite fladdrig och lite osammanhängande, men ni kanske förstår vad jag menar? Massa, massa kramar <3

Alla mår inte så bra som dom verkar göra.

Det är så svårt att tänka sig att folk mår dåligt inuti, när dom verkar ha allt... Karriär, pengar, en man, barn. Utseende.

Vad är det som gör att vi blir lyckliga? Enligt en filosof som jag inte minns namnet på nu, ska lycka vara vänner och mat. Att samla sina vänner kring ett bord med mat och dryck, det är därifrån lycka kommer.

Tänk om det är så. Vad korkade vi anorektiker är i sådana fall. Vi väljer bort maten och får som följd på det inga vänner.
Vad gör er lyckliga?

Ni har säkert hört talas om det här.

Blondinbella rasar över att Gynning och Katrin f.d. Schulman hetsar till bantning och självsvält.

Jag tycker såhär:

Blondinbella har rätt i och med att dom är förebilder och borde tänka på vad dom säger. För folk kan inte se ironi och folk kan inte se allt vad dom äter och dricker, och får därför en skev uppfattning om hur det egentligen är.

DÄREMOT så har Carolina Gynning rätt i en sak: Blondinbella är litegrann en hycklare på det sättet. Hon är lika mycket nyttighetstänkande som Katrin, bara det är Katrin är mer hetsig i sitt sätt att skriva.

Jag har följt både Gynnings och Zytomierskas bloggar under säkert två år. Ingen av dom har en ätstörning. Båda bantar, JA, båda äter nyttigt, JA. Men ätstörningar eller att hetsa andra till att svälta, det uppfattar inte jag att dom har.

Får man anorexi eller väljer att spy upp sin mat för att två mediaprofiler säger att dom har gjort det, då är det fel på människan som gör det. Inte på median.

Katrin Zytomierska har dessutom skrivit till mig och sagt att jag är "dum i huvudet" som svälter som jag gör (vilket hon har rätt i). Skulle någon som svälter själv skriva så? Nej.


Vad är eran uppfattning om det här?

Jag tror inte att ni förstår vilket helvete jag lever i.

Många av frågorna handlade om hur man går ner i vikt.
Vill ni ha svaret? Okay, då ska jag ge det till er:

1. Säg upp kontakten med dina vänner. Ni kommer ändå aldrig att umgås. Tror ni att ni kommer orka sitta och vara glada och trevliga när ni inte har ätit på flera dagar? Tror ni att ni kommer att bli inbjudna till tjejmiddagar? Utekvällar?

2. Säg hej då till pojkvänner. Varför vi gjorde slut? För att jag blir som ett litet, grinigt, handikappat barn när jag inte äter. Inga killar kommer orka med era humörsvängningar.

3. Prata aldrig mer med dina föräldrar. Dom kommer ändå bara bry sig om dig och få dig att äta.

4. Sluta skolan. Koncentrationssvårigheterna kommer att göra att ni inte orkar med den. Och framtid? BAH. Vem behöver en framtid när man kan vara smal och snygg? Och det enda man kan tänka på är hur tjock man är?



Jag tror inte att ni förstår hur mycket tid jag lägger ner på min anorexi. Jag vårdar den som ett litet barn. Jag gör så sjuka grejer att jag mår illa bara jag tänker på det. Jag är SKADAD. Jag har papper på att jag är ALLVARLIGT PSYKISKT SJUK.
Ibland kan jag inte ens gå utanför dörren för att jag är för tjock. Jag ligger och gråter hela nätterna.

Ni frågar vad jag gör om dagarna. Jag sitter och stirrar, och hatar, för det mesta. Ingenting, bara sitter och stirrar. Jag orkar inte mer. Jag orkar knappt gå ur sängen ibland. Jag vill inte göra mer. Jag ligger bara och tänker, sitter och tänker och stirrar, och drar i mitt fett på magen.

Tror ni att smalhet kommer gratis? Tror ni att ni kan må så bra som ni gör just nu och ändå vara smala? Jag mår dåligt. Riktigt jävla dåligt. Mer än ni kan föreställa er. Och det, är det ni vill ha när ni ber om bantningstips. Ni ber om att få må så dåligt att ni inte vill leva.

Vet ni vad? Om ni vill bli smala: sluta ät. Ni kommer att bli smala snabbt. Sätt ett stort jävla hänglås på kylskåpet eller kasta ut maten ni inte vill äta. Och sätt er och stirra. För det är så jag spenderar mina dagar och det är så jag kommer att spendera mina dagar tills jag dör.

Vad jag gör nu? Jag sitter och gråter. För att det gör mig så jävla ont att så fina tjejer som er vill må som jag gör.







Skaffa ett extremt jävla självhat, så hamnar ni här!

Jag har alltid tyckt att det är enklare att äta på morgonen än på kvällen. Dels för att jag behöver energi för dagen och dels för att jag vet att jag då kommer att bränna bort det.

Andra har lättare att äta på kvällen, dom svälter hela dagarna och äter på kvällen.

Jag har blivit som en blandning av dessa två just nu. Jag vill äta frukost för att orka med dagen, och jag vill äta något för att kunna somna på kvällen. Å andra sidan så har jag fortfarande jättesvårt för att somna mätt...

Hur fungerar ni? Äta morgon eller kväll?

Jag känner att jag måste förklara mig lite.

Jag menar inte på något sätt att trycka ner på cancer eller att förminska den sjukdomen - tro mig, jag har närstående som har dött i cancer jag med, det är en fruktansvärd sjukdom.

Det jag menar är att det finns ETT botemedel mot cancer. Det FINNS en hjälp. Sedan om den hjälper eller inte, det är ju en annan sak, men det FINNS i alla fall något som KAN hjälpa.

Anorexi har inget universal - hjälpemedel. Vissa av er säger att maten är medicinen - jovisst är det så, men å andra sidan, ifall jag äter för mycket för snabbt så kan jag chocka kroppen så mycket att jag dör.

Det är inte bara att trycka i sig fem feta hamburgare och sen är jag frisk igen. Jag skulle kanske dö av det.

Liz kommentar:

Jag anser att anorexia precis som bulimi, alkoholist och andra så kallade sjukdomar. Ja, så kallade sjukdomar, sitter enbart i huvudet. Att kalla en sjukdom som man själv har valt FÖR sjukdom gör det lättare att skylla sitt tillstånd på en sjukdom man har istället för att ta ansvaret för sitt tillstånd själv. En alkoholist fortsätter att dricka för att han/hon är "sjuk", han/hon har en sjukdom. Istället för att ta ansvaret själv och säga "jag har själv valt detta, jag kan själv välja att slippa detta". En sjukdom är något som man själv inte kan påverka som cancer, demens, parkinson till o med ledvärk. Det är en Sjukdom. Inte anorexia. Anorexia är ett helt eget val av individen. Inegn sjukdom. Jag blir chokad av att allmänheten kan klacifiera detta tillstånd, som alla andra tillstånd som är valbara, som sjukdom. Sen säger jag INTE att individen själv mår dåligt av tillståndet. Att man lider av ångest, blir depremerad, är självkritisk, vill slippa eländet. Men som sagt, det är ett eget val. Som man själv har gjort och ingen annan.


Mitt svar:

Det var lite det här jag ville komma till. Jag vet att många av er därute tycker och tänker såhär om anorexi. Att det är en "låtsassjukdom". Den finns inte på riktigt, eftersom jag själv valt det.

Problemet är bara att jag HAR INTE valt den själv.

Hela mitt liv har jag fått höra att jag är tjock och äcklig av mina föräldrar. Och jag har då varit normalviktig. Jag har fått höra skämt om tjocka människor, att dom är patetiska. Att dom inte duger. Att JAG inte duger.

Mina föräldrar har slagit mig och tvingat mig att äta mat som jag hatar, som jag hatat så mycket att jag kräkts upp det. Inte med flit utan för att jag varit äcklad. Och jag var liten, kanske sju.

Cancer GÅR att bota med en medicin, för anorexi FINNS INGEN medicin. Och det var hit jag ville komma med det andra inlägget. För på många sätt är anorexi så himla mycket farligare. Det ÄR något vi gör mot oss själva, men oftast är det på grund av något som har hänt oss.

Så vems fel är det? Vårat, eftersom vi tycker synd om oss själva? Eller dom som har gjort att vi tycker synd om oss själva? Kan jag påverka den jag är och det dom har gjort mig?

Och vi ÄR sjuka i kroppen, tro inget annat. Är det normalt att tappa såhär mycket hår varje dag? Jag skakar i händerna, hela tiden. Jag har så dåliga blodvärden att jag kan DÖ. Min kropp äter utav mina organ eftersom jag inte har något fett. Jag är svag. Min hud är snustorr. Min andedräkt är uräcklig, bara det säger ju något om hur mitt inre mår. Mina muskler är förtvinade. Anorexi är inget man vill ha, men när det har gått för långt så BLIR man sjuk i kroppen.

Jag tänkte att jag ska ta upp ett ämne som många av er påpekar för mig.

Oftast är det skeptiker som skriver till mig och säger att min sjukdom bara sitter i huvudet och att det är en löjlig och "påhittad" sjukdom. Att vi bara sitter och tycker synd om oss själva.

Ja, tll viss del har ni säkert rätt. Anorektiker (och kanske bulimiker också, vad vet jag? Jag pratar för anorektikerna här.) har oftast lättare att bli deprimerade. Vi är inte värda mat. Men för att förstå VARFÖR vi inte är värda mat så måste man förstå VARIFRÅN sjukdomen kommer.

Och JAG tror att det kommer från traumatiska händelser/känslan att inte duga. Ofta har anorektiker ett enormt kontrollbehov och vill kontrollera ALLT i sin omgivning (därav att vi blir osociala efter ett tag, vi kan inte kontrollera våran omgivning, men vi kan kontrollera vem och var och när vi umgås med folk).

Anorexi är så mycket mer än att vilja bli smal. För hade vi velat bli smala hade vi bantat och sen hade det räckt med det. Men vi tar det steget längre. Vi avskyr våra kroppar, vi hatar oss själva. Vi tycker kanske synd om oss själva, som många av er påpekar.

Det ni inte förstår är att anorexi/självhat INTE går att bota med några piller. Jag har blivit våldtagen, förnedrad, mobbad, haft prestationskrav sedan jag var sex, blivit slagen av mina föräldrar. Vem ska ta bort alla dom sakerna? Om inte min kontroll på maten. Känslan av att lyckas är för stark. Det har hänt så mycket hemska saker i mitt liv, och det enda som får mig att må bra är att skada mig själv eller svälta.

Cancer går att bota med cellgifter. Ett brutet ben läker. Anorexi, MS, alzheimers, Parkinson, alla dom sjukdomarna är OBOTLIGA. Sök på anorexi och den förklaras som "kronisk".

Vi kanske tycker synd om oss själva. Men ofta är det någon/något som har hänt oss, och såren i oss är så djupa att vi tar ut det på oss själva. Alla har olika sätt att hantera traumatiska händelser. Mitt är att misshandla min kropp så mycket jag kan, för den är äcklig och fel och den har satt mig i många svåra situationer.

Jag vet att jag inte kan övertyga er om att anorexi inte är en "låtsassjukdom". Men ni kanske kan få upp ögonen och bli mer empatiska. Det skulle betyda oerhört mycket för mig, och säkert för alla andra anorektiker.

Var går gränsen för smal till för smal?

Det är så himla olika från folk till folk. Man kan vara utvecklad och ha höfter och sådant, men ändå vara jättesmal. Då är man ju smalare än en person som är lika lång men har smala höfter och liten kropp och ändå kanske väger mindre.

Ju tidigare man börjar svälta, desto mindre kan kroppen utvecklas. Dom som börjar svälta som barn fortsätter att se ut som barn i kroppen även när dom blir äldre.

Det tål att tänka på! Vill du se ut som en 13 - åring i kroppen när du egentligen är 20?

Sorgligt, hon gör så mycket bra musik...

Vet ni vad jag kom och tänka på? Jag läser inte många andra anorexi - bloggar, för jag vet hur mycket dom triggar mig. Jag läser några sådana bloggar, men bara av folk jag känner.

Det lustiga är att ibland så kommer jag över någon pro - ana blogg, och så läser jag om deras "dåliga dagar". Deras "dåliga dagar" är som mina "bra" dagar! Det är så sjukt att folk kämpar för att ha det så jävligt som jag har det. Att KÄMPA för att äta lite, varje dag. Det är sinnessjukt.

Jag tycker att det är fruktansvärt lätt att svälta (vilket naturligtvis är jättedåligt, jag vet...). Och så finns det folk som kämpar som djur och ändå äter hur mycket som helst, typ dubbelt så mycket som mig på mina bra dagar. Varför ska man då ens försöka svälta? Jag förstår inte.